Säg hemmafru och alla går bananas...

Det är oerhört märkligt att det blir så mycket rabalder så fort ordet hemmafru nämns. Det finns fler vinklar på den saken. Inte bara jämställdhetsaspekten, som är den som alltid av någon anledning hamnar först. Det är trots allt så att hem och familj ska fungera för att övriga livet ska göra det också. Här finns samband.


Att en av de vuxna är hemma under några småbarnshektiska år kan vara praktiskt för att få en familj att fungera. Varför talar man inte om sånt. Det där att ungarna slipper dras upp tidigt mitt i vintern i mörkret, trötta och hungriga för att lämnas in på annan lokal av tillika trötta och stressade föräldrar. Vem tänker på barnens rätt till att ha ro. Vem tänker på de vuxnas rätt att ha ett rofyllt liv? Det är ingen dans på rosor att ha ett krävande heltidsjobb och småbarn. Det vet de flesta som prövat på. Det handlar om att ordna det praktiskt så att det går att få ihop vardagen. Vissa familjer väljer att en av de vuxna är hemma med barnen. Många mår bra av det. Om vissa väljer att ordna sitt liv på det sättet ska de inte hånas av en mobb runtomkring. Låt alla få göra som de vill. Underlätta i stället.


Hur Roland Poirier Martinsson bemöts när han sticker ut hakan och provocerar kring hemmafrun som en bra grej är helt otroligt. Varför inte försöka lyssna till vad han försöker säga? Är det fel att ordna ett harmoniskt familjeliv? Igen kan väl påstå det? Det är vad de flesta försöker uppnå vad man kan förstå när man lyssnar på sin omgivning. Jag är ganska övertygad om att Rolands mening inte är att förringa kvinnan utan snarare att beskriva hur en familj kan fungera bra genom att en person är hemma. Familjen torde kunna ses som vilket företag som helst egentligen. Vissa funktioner ska skötas. Vem som gör vad av det praktiska är egentligen ointressant för utomstående. I vissa familjer även om de är få, så är det mannen som sköter markservicen. Så det ser olika ut. Det är inte sunt med sönderstressade småbarnsföräldrar. Till slut landar det i kaos. Jag har sett alltför många unga föräldrar leva på branten till sammanbrott just för att de inte får familjebilden att fungera. Man glömmer lätt att ungar är små bara ett antal år, därefter har man all tid i världen att göra karriär i arbetslivet om man vill.


Det stora problemet med att en av de vuxna i en familj är hemma är inte att den ena får företaget familjen att fungera och att det inte blir jämlik arbetsfördelning på de arbetsuppgifter som finns där. Utan problemet är att denne person inte får pensionspoäng eller betraktas som gångbar på arbetsmarknaden efter några år i familjelivets hägn. Det senare är väl snarast tvärtom. Den som dragit runt en familj vet vad det innebär av planering och ansträngning och kreativitet. I hemmet utbildas fantastiska projektledare. Familjer, hur de än ser ut, är viktiga institutioner i samhället de också och värdet av dem borde på borde beräknas in i BNP. Inte för att jag vet hur, men det ska väl kunna satsas på vidare forskning kring detta så att vi inte bara fortsätter att bara acceptera allt precis som det nu är? Av någon outgrundlig anledning så värderas arbetet med att ta hand om barnen lägre än traditionellt förvärvsarbete.


I Sverige är det enda sättet att få en position/status i samhället att ha någon slags åtråvärd sysselsättning, ett bra jobb. Det är en viktig markering. Har man inget jobb utanför hemmet så är man lite paria, lite konstig och duger nog inte. Det är något fel. Underförstått. Det är inte riktigt klokt helt enkelt. Livet har så många faser.


Hemmafruaspekten med allt vad det innebär har inte minst tagit fart med Fru Ankas inlägg i debatten. Har svårt att förstå den uppståndelsen. Förvisso kan man möjligen le lite åt det hela. Men det går bara inte att ta en person som lever i en helt annan värld, i en helt annan diskurs/sammanhang än vad vi gör på blodigt allvar. Trots allt. Hon blir som en annan seriefigur med sina snusförnumstiga uttalanden kring hur livet ska vara. Men det gäller hemma i hennes gated community bland kändisar i USA. OK - ha det så du tänker jag. Intresseklubben noterar - kanske, och saken läggs till övriga handlingar i pappersinsamlingen. Man behöver inte tycka synd om Anna Anka för att hon inte delar våra värderingar menar Mymlan i Bloggvärldsbloggen. Det kanske är ett skämt säger Gudrun Schyman.


Mycket diskussioner kirng det hela har det blivit nu. Göran Hägglund beskriver i en artikel idag att han tycker att människor ska få bestämma själva hur de vill leva sitt liv utan pekpinnar från särskilda självutvalda grupperingar av människor med annan åsikt. Man behöver inte bokstavstolka honom utan fundera på innebörden i det han säger.


Själv har jag varit hemmafru när barnen var små och har absolut inte haft några problem med den saken, tvärtom. Jag har också hunnit med att skaffa mig en kvalificerad utbildning och varit mitt i karriären och haft det hur kul som helst, rest världen runt, haft bra betalt och alla fördelar som kommer med jobb i ledande positioner. Spännande och välfyllt liv helt enkelt. Allt har sin tid.

Uppdatering: Jag vill att vi ska ta mer hänsyn till barnen. Den vuxna uppdelningen av arbetsuppgifter bör komma i andra hand.

Staffan Strömbäck och Annarkia har också bloggat om detta så otroligt heta ämne.

(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om politik. hemmafruar, anna anka, moderaterna, göran hägglund, familjen, barnen