torsdag 17 september 2009

Säg hemmafru och alla går bananas...

Det är oerhört märkligt att det blir så mycket rabalder så fort ordet hemmafru nämns. Det finns fler vinklar på den saken. Inte bara jämställdhetsaspekten, som är den som alltid av någon anledning hamnar först. Det är trots allt så att hem och familj ska fungera för att övriga livet ska göra det också. Här finns samband.


Att en av de vuxna är hemma under några småbarnshektiska år kan vara praktiskt för att få en familj att fungera. Varför talar man inte om sånt. Det där att ungarna slipper dras upp tidigt mitt i vintern i mörkret, trötta och hungriga för att lämnas in på annan lokal av tillika trötta och stressade föräldrar. Vem tänker på barnens rätt till att ha ro. Vem tänker på de vuxnas rätt att ha ett rofyllt liv? Det är ingen dans på rosor att ha ett krävande heltidsjobb och småbarn. Det vet de flesta som prövat på. Det handlar om att ordna det praktiskt så att det går att få ihop vardagen. Vissa familjer väljer att en av de vuxna är hemma med barnen. Många mår bra av det. Om vissa väljer att ordna sitt liv på det sättet ska de inte hånas av en mobb runtomkring. Låt alla få göra som de vill. Underlätta i stället.


Hur Roland Poirier Martinsson bemöts när han sticker ut hakan och provocerar kring hemmafrun som en bra grej är helt otroligt. Varför inte försöka lyssna till vad han försöker säga? Är det fel att ordna ett harmoniskt familjeliv? Igen kan väl påstå det? Det är vad de flesta försöker uppnå vad man kan förstå när man lyssnar på sin omgivning. Jag är ganska övertygad om att Rolands mening inte är att förringa kvinnan utan snarare att beskriva hur en familj kan fungera bra genom att en person är hemma. Familjen torde kunna ses som vilket företag som helst egentligen. Vissa funktioner ska skötas. Vem som gör vad av det praktiska är egentligen ointressant för utomstående. I vissa familjer även om de är få, så är det mannen som sköter markservicen. Så det ser olika ut. Det är inte sunt med sönderstressade småbarnsföräldrar. Till slut landar det i kaos. Jag har sett alltför många unga föräldrar leva på branten till sammanbrott just för att de inte får familjebilden att fungera. Man glömmer lätt att ungar är små bara ett antal år, därefter har man all tid i världen att göra karriär i arbetslivet om man vill.


Det stora problemet med att en av de vuxna i en familj är hemma är inte att den ena får företaget familjen att fungera och att det inte blir jämlik arbetsfördelning på de arbetsuppgifter som finns där. Utan problemet är att denne person inte får pensionspoäng eller betraktas som gångbar på arbetsmarknaden efter några år i familjelivets hägn. Det senare är väl snarast tvärtom. Den som dragit runt en familj vet vad det innebär av planering och ansträngning och kreativitet. I hemmet utbildas fantastiska projektledare. Familjer, hur de än ser ut, är viktiga institutioner i samhället de också och värdet av dem borde på borde beräknas in i BNP. Inte för att jag vet hur, men det ska väl kunna satsas på vidare forskning kring detta så att vi inte bara fortsätter att bara acceptera allt precis som det nu är? Av någon outgrundlig anledning så värderas arbetet med att ta hand om barnen lägre än traditionellt förvärvsarbete.


I Sverige är det enda sättet att få en position/status i samhället att ha någon slags åtråvärd sysselsättning, ett bra jobb. Det är en viktig markering. Har man inget jobb utanför hemmet så är man lite paria, lite konstig och duger nog inte. Det är något fel. Underförstått. Det är inte riktigt klokt helt enkelt. Livet har så många faser.


Hemmafruaspekten med allt vad det innebär har inte minst tagit fart med Fru Ankas inlägg i debatten. Har svårt att förstå den uppståndelsen. Förvisso kan man möjligen le lite åt det hela. Men det går bara inte att ta en person som lever i en helt annan värld, i en helt annan diskurs/sammanhang än vad vi gör på blodigt allvar. Trots allt. Hon blir som en annan seriefigur med sina snusförnumstiga uttalanden kring hur livet ska vara. Men det gäller hemma i hennes gated community bland kändisar i USA. OK - ha det så du tänker jag. Intresseklubben noterar - kanske, och saken läggs till övriga handlingar i pappersinsamlingen. Man behöver inte tycka synd om Anna Anka för att hon inte delar våra värderingar menar Mymlan i Bloggvärldsbloggen. Det kanske är ett skämt säger Gudrun Schyman.


Mycket diskussioner kirng det hela har det blivit nu. Göran Hägglund beskriver i en artikel idag att han tycker att människor ska få bestämma själva hur de vill leva sitt liv utan pekpinnar från särskilda självutvalda grupperingar av människor med annan åsikt. Man behöver inte bokstavstolka honom utan fundera på innebörden i det han säger.


Själv har jag varit hemmafru när barnen var små och har absolut inte haft några problem med den saken, tvärtom. Jag har också hunnit med att skaffa mig en kvalificerad utbildning och varit mitt i karriären och haft det hur kul som helst, rest världen runt, haft bra betalt och alla fördelar som kommer med jobb i ledande positioner. Spännande och välfyllt liv helt enkelt. Allt har sin tid.

Uppdatering: Jag vill att vi ska ta mer hänsyn till barnen. Den vuxna uppdelningen av arbetsuppgifter bör komma i andra hand.

Staffan Strömbäck och Annarkia har också bloggat om detta så otroligt heta ämne.

(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

12 kommentarer:

Kajsa Bergman Fällén sa...

Enkelt. För att det alltid handlar om hemmaFRUAR. Det är liksom bara män som kan göra karriär och kvinnor som kan vara hemma med barnen om det nu skulle bli aktuellt att en förälder är hemma.

Jag är den första att skriva under på att det är trevligt för alla inblandade att föräldrarna är mer hemma med sina barn. Det blir ett lugnare tempo och trivsammare hemma på många sätt. Jag älskar att komma hem till dukat bord och ett fint och städat hem. Det gör min man också.

Därför försöker vi dela på det här så mycket det går. Jag har flexat ganska mycket och försökt jobba hemma. Just nu passar det oss bra att min man har ett jobb med sovande jour så han är hemma mer än de flesta. Vi har jobbat deltid båda två och trixat och fixat för att få ett vettigt liv för alla i familjen.

Och det har funkat bra! Det är inte nödvändigt för mig att vara hemmafru helt enkelt. Vi "vanliga hederliga människor" ;-) kan faktiskt tänka själva utan att behöva bli hemmafruar resp karriärmän :-). Vi kan dela på ansvaret ändå och faktiskt få det att bli hur bra som helst.

Magnus Carlbring sa...

Jag skäms. Som man. Som pappa. Som vanlig medborgare i ett vanligt land.

Anna Anka. Den frånvarande pappan. Göran Hägglund.

Var kom de - så plötsligt - ifrån?

1930-talet?

Vad är nästa nivå i detta stockkonservativa och jämlikhetsfientliga spel?

MAN SKA DELA PÅ TILLVARON. MAN SKA HA DEN TILLSAMMANS.

Oj nu skrek jag. Man ska dela på vårdnaden om sina barn. Man ska inte gömma sig på kontoret, oavsett vilket kön man har. Det är våra gemensamma ungar.

Världens barn saknar sina farsor, det är en del av det stora, stora problemet.

Mary X Jensen sa...

Världens barn saknar sina farsor och därför ska inte morsorna tas ifrån dem ;-)

Fler hemmapappor till barnen. Lika lön och lika pension fixar det.

Victoria sa...

Håller med om att "problemet är att denne person inte får pensionspoäng eller betraktas som gångbar på arbetsmarknaden efter några år i familjelivets hägn".
En viktig aspekt är att löneskillnaderna mellan kvinnor och män gör att det oftast är mannen som fortsätter jobba, till förfång för kontakten med båda föräldrarna för barnet.
Håller med de två föregående kommentarerna och även Mary. Om det per automatik inte är kvinnan som ska vara hemma.

Mary X Jensen sa...

I min värld är det inte självkalrt att det är kvinnan som är hemmafru. Det kan lika gärna vara mannen. Det handlar om att lösa sitt liv så att det fungerar. Idag är många pappor hemma med ungarna. Det är jättebra. Men låt familjerna bestämma själva.

Drottningen sa...

Något som förvånat mig nu när vi har barn är att man knappt hinner hem från bb innan man ska visa upp sig på bvc en gång i veckan och sen är det babysim, föräldragrupper på bvc och öppna förskolan och jag vet inte vad och man är tydligen konstig om man inte far runt med ungen. Däremot så ska man förstås inte gå på stan och umgås med andra vuxna.

Jag fattar ingenting. Min unge är tre månader, han vill inte leka med andra barn och jag har inget som helst behov av att jämföra honom med andra barn eller prata om hur mycket/lite han sover/äter/bajsar eller vad man nu gör.

Jag blev inbjuden till föräldraträffar för en månad sen. Klockan 13. Eh.. vid den tiden är vi inte på väg någonstans, för glinet sover och jag passar på att duscha där omkring.

Hur som helst så fattar jag inte grejen med att boka upp sig tidsmässigt med en liten parvel som klarar sig alldeles utmärkt med mat, sömn och torra kläder.

(det lär väl inte bli mindre aktiviteter man "måste" gå på heller antar jag)

Lite off topic kanske.. det var det där med allt man ska hinna med.

Mary X Jensen sa...

Drottningen - mys på med din unge. Det går så fort...

Magnus Carlbring sa...

Det handlar inte om mamman eller pappan. Det handlar om det gemensamma.

Sextimmars arbetsdag.

Friår.

Låt människor - vanliga som ovanliga - vara människor den tid de finns till.

Och älska dagis; det finns inget bättre sätt att lära barn att bli bra världsmedborgare och få dem att växa genom möten med andra.

Din vän sa...

Jag tror inte barnen mår bra av om kvinnans uppgift är att alltid ställa upp på sex och vara så attraktiv som möjligt, som Anna Anka, hävdar. Det finns familjer där kvinnan är den som tjänar mest. I Anna Ankas lilla värld har männen bara värde om de tjänar mycket.
Det är sorgligt och bedrövligt och har inget med barnen att göra.
Det är tragiskt om barn ska växa upp i en omgivning där de ska begränsas av sitt kön.
Om en flicka inte får vilja bli företagsledare, och en pojke inte får drömma om att vara hemmapappa och byta blöjor, om det är vad han vill.
Rosemari

Mary X Jensen sa...

Jag räknar inte in Anna Anka i debatten här i Sverige överhuvudtaget som poängterat ovan. Hon är som värsta såpaskådisen och går inte att ta på allvar.

Men för övrigt så tycker jag att det är bra med vuxna som tar hand om sina egna ungar. På vilket sätt man nu vill göra det. Hemma eller ej.

Den förvånade pappan sa...

Poirier Martinsson skrev väl något i stil med "jag är stolt över att ha en hemmafru". För mig är det en provocerande mening. Hade han istället sagt "jag är stolt över att min fru har valt att vara hemma med barnen" hade det varit mindre provocerande. Dock ställer jag mig alltid frågande till sådana här uttalanden när de kommer från män/pappor. Min första defaultfråga som dyker upp i min skalle är: "Hur mycket har du varit hemma då? Och eftersom jag är fördomsfull så gissar jag att det inte är så mycket.

Jag tycker också att det är bra om föräldrar är hemma med sina barn, men som sagt, det känns som det alltför ofta är mammorna som tar den rollen.

Personligen tycker jag att det är konstigt att människor är så inriktade på karriär när de fått barn. Ett bevingat ord från Tisdagar med Morrie (fritt återgett ur minnet):

"Det är inte många som ligger på sin dödsbädd och önskar att de jobbat mer. Men det är många som ångrar att de inte spenderat mer tid med sina barn"

Mary X Jensen sa...

Jag försvarar inte den fördomsfulla aspeken att kvinnan mår bäst vid spisen precis, haha. Men tanken på att någon och det borde lika gärna kunna vara pappan eller kanske till och med mormor tar sig an barnen.

Jag menar att man hinner med att göra karriär också.