Vem är egentligen megafon

I en nyårskrönika skriven av mig själv på Second Opinion tas ämnet om megafonen upp. En gång i världen ansågs opinionsbloggare vara såna. Megafoner som bara skrek ut sina åsikter. På tidningar och annan media av äldre art fanns de "fina" intelligenta artiklarna. Jag menar att detta förhållande har ändrats, det är idag precis tvärtom. Kanske inte helt igenom förstås men artikeln om hur politiken använder sociala medier som twitter visar att det är på tidningar man slafsar ihop artiklar med otroligt smal vinkel. Bloggare har ofta stor kunskap och möjligheter att breda ut sin kunskap och sina åsikter. Det ligger i formatet. Man blir vare sig begränsad i tid eller utrymme vilket kan vara den traditionelle journalistens dilemma. Det är något man ska ha med när man läser det som skrivs. Det är inte alltid komplett. Brit Stakston ger det hela nya dimensioner i sin bloggpost.

Förvisso handlar just den här artikeln om hur riksdagsmän använder twitter som kanal och där kan det väl vara lite så och stämma att det är en megafon, för en del, än så länge. Alla är inte kommunicerande av naturen. Men det finns undantag. Polistisk verksamhet utgår inte bara från riksdagsmännen, den pågår överallt och alltid.

Jag själv använder twitter dagligen och mest hela tiden. Både till kommunikation, nätverksbyggande, stöd och hjälp och frågor och svar. Kontaktnätet är stort och det finns respekt inför varandras olika åsikter. Med över 15.000 twittar tillhör jag förmodligen de mest aktiva politikerna på twitter, kompletterat med denna blogg kan man lugnt säga att det rör sig om omfattande politiska aktiviteter på internet. Den som inte märker det rör sig inte på internet och kanske inte ska uttala sig om saken. Men det är det typiska, man utgår från sig själv i sin bedömning av omgivningen. Det är synd. Sanningen blir så begränsad. Visst är det som Peter Högberg säger att twitter och liknande aldrig kan ersätta det personliga mötet. Men det fina med Twitter är att det skapar personliga möten. Hela tiden uppstår det en hel massa små "tweetups", alltså möten där man träffas och fikar och har personliga möten. Det intressanta med dem jämfört med torgmöten är att det just blir samtal inte bara med den som råkar gå förbi utan med personer som är intresserade av varandra.

Min samverkan med moderate heltidspolitikern Kent Persson från Örebro är intensiv och vi i vår tur debatterar friskt med flera socialdemokratiska bloggare. Hela tiden. Så nog pågår det aktiviteter på nätet. Interaktion, åsiktsutbyten, tips, lite vänskapliga gliringar men med respekt. Det är på internet det politiska samtalet pågår och utvecklas, kom ihåg det. Att bara ge ut som en megafon eller att bara ta emot som en gapande fågelunge är omodernt. Det är interaktion som gäller nu. Vad är det som är så svårt med sociala medier undrar Kent? Ja det kan man verkligen fråga sig.

En av de mest aktiva socialdemokratiska bloggarna är Peter L Andersson, han har skrivit ner sina funderingar kring nätaktiviteten och tycker som jag att det är synd att man bara fokuserar på rikspolitikern. Vi andra är nog så aktiva. Några andra exempel är kd-politikern Lilith, Eva-Lena Jansson (hon är (s):are men också gammal Postis som jag så det finns en kollegial tråd oss emellan, en gång postis alltid postis brukar man säga). Johan Westerholm och så moderate riksdagsmannen Göran Pettersson förstås som nu funderar på om han ska börja twittra. Han säger en viktig sak. Det kanske inte passar honom. Det är viktigt att tänka på. Den snabba kommunkationen passar inte alla. Men det är lugnt, då finns det andra kanaler.
.

Andra om SvD-artikeln: Claes Krantz har gjort en intressant analys av det digitala läget i partiorganisationerna, den är dyster. Martin Jönsson på SvD tillhör en av de mer modernt tänkande journalisterna och har gjort en sammanfattning över hur han själv använder twitter. Det låter lovande.Han skriver "...Och i grunden har politiker och journalister samma utmaning i sociala medier: att bygga och upprätthålla förtroende, genom att vara bra på att kommunicera i båda riktningar och genom att utnyttja mediernas potential fullt ut."

Vi talar mycket om sociala medier och menar då Twitter och Facebook och bloggar. Det handlar om social interaktion. Vad vi ibland glömmer bort är att tala om den oerhört intensiva interaktionen som pågår på olika forum över internet, bortkopplat från den politiska diskusionen men dock den högst mänskliga interaktionen med andra. Lärandet. vänligheten och kontakter över alla gränser står i fokus. Det oväntade händer. Läs här.
En liten kurs i lärandet på internet - hur informationen och kunskapen flyter runt. Det duger inte att bara vara megafon, det handlar om interaktivitet.

Den viktiga frågan - Var är ungdomarna? Framtiden? Tänk på den... Förra valet fanns inte Twitter och sociala medier. Många sitter kvar på bänken menar Tokmoderaten - på sitt oefterhärmliga sätt.Vissa politiker är lite insnöade i sin omvärldskoll kan man säga. Det är inte säkert att det bara gäller vissa partier, men den här filmsekvensen är väldigt talande. I rättvisans namn ska påpekas att det inte bara är socialdemokrater som gör bort sig då och då.






(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, interaktiva medier, twitter, val2010, internet, moderaterna