Mot politiker är allt tillåtet...

L Ö R D A G S T A N K A R

på söndagen...


Tankarna på de m-politiker som hudflängdes i media förra veckan har hängt kvar och snarare uppgraderats i och med en del andra händelser. Thomas Hartman skriver i boken Vem bryr sig sin historia om Anna Sjödins utsatthet när hon var inblandad i fylleskandalen på Crazy Horse. Han var där. Tidningarna var inte nådiga i sin kritik mot henne, all skuld lades där. Hur hon betett sig, vad hon sagt och bilderna på henne där hon såg ut som en flåbuse. Det hela slutade med att hon fick lämna sin post som SSU-ordförande. Thomas H följer upp med en artikel på millan och menar där att det enda man har att göra är att göra en pudel och säga att man har gjort fel. Oavsett vad som hänt. Han väcker också frågan vad som händer om någon för drev utsatt person tar sitt liv? Det är en viktig fråga när dreven kommer igång. Då tappar allt sans och balans.

Jag måste dessvärre medge att jag hängde på lite här och skrattade med och tyckte att det var lite kul. Jag skäms för det idag, extremt korkat och obetänksamt av mig. Hur kunde jag som normalt är en empatisk och eftertänksam person gå på det där. Man kan också se det som ett tecken på hur lätt det är att följa med flockbeteendet. Förlåt Anna. Ditt pris var absolut för högt.

När Lars Danielsson blev utsatt för tsunamidrevet och den enda frågan handlade om han var på plats eller ej det där olyckliga dygnet och hur spekulationerna spreds kring hans privatliv och vem han talat med tyckte jag att det blev för mycket. Att detta sedan fortsatte år ut och år in var ofattbart. Att Danielsson hängde kvar på Utrikesdepartementet och det pötsligt blev Bildts problem att han inte fick nytt jobb var också konstigt. Var tog rörelsens stöd vägen då han behövde det? Varför har inte media grottat i detta? Vi hade en person som var högst ansvarig och honom varken såg eller hörde vi något av under början av tsunamikatastrofen i Thailand. Dåvarande statsminister Persson. Varför?

Mona Sahlin har också blivit ansatt dock av andra skäl, men där har det ändå också funnits en del humor involverat trots allt. Det tycker säkert inte hon. Att hon är kvar i politiken efter all kritik är ganska modigt, sen kan man tycka vad man vill om hennes politik. (Hennes omskrivna ursnygga handväska är jag dock rejält avundsjuk på)

Men den utsatthet för media det varit fråga om i dessa fall ställer dock frågan om det är värt att vara politiskt involverad överhuvudtaget. Är det verkligen värt det?

Det finns moderata företrädare som blivit bortjagade från sina positioner också. Ministrar som hoppade av i alldeles i början av sin karriär hudflängdes i media.  Nu senast de som anslagits med fuskstämpel på grund av olika värvningskampanjer i saband med provvalet till landstings- och riksdagslistor. Ingen vet egentligen om det handlar om fusk, men så blev det uttryckt och så föll domen och därmed också vissa personer. Det fanns inget annat att göra.

Expressen rotar dessutom fram något om en politisk tjänsteman för att misskreditera. Åker ut och fotograferar huset han bor i skriver i rubrik att han lånat ur kassan - vilket är en slags omskrivning som kan betyda att man snott ur kassan. När det egentligen handlar om ett lån från arbetsgivaren som inte på något sätt är ovanligt. Efter den skandalen nämns det knappt med ord att det varit fel, möjligen någon liten rad. Det är inte rätt att ge sig på människor hur som helst och kalla det samhällsintresse. Man bör be om ursäkt.
När kommunpolitiker går åt varandra finns det heller inga gränser för hur lokalpressen gottar sig. Man ger ingen chans till rättelse eller tar reda på fakta utan kör på - utan reflektion. Utan att ge någon en chans att försöka förklara sig. Fördomarna biter sig fast. Det som står i tidningen är sant, blir sant. Det är obehagligt. Det handlar för det mesta om person inte om sak. Det handlar om att gotta sig i det allra smaskigaste detaljer som inte behöver ha ett dugg med sanningen att göra. Det leder i sin tur till att allt möjligt annat tas in och görs rubriker av. Tills bytet ligger ner.

Man kan fundera över hur det går till egentligen. Ena dagen är man en vanlig samhällsintresserad engagerad person som alla i omgivningen vill ska engagera sig politiskt. Man blir vald och framburen, kanske får stå i solen någon dag  eller två. Sen kan det bryta ut på en småsak och så blir man plötsligt allas villebråd och sak fällas. Man blir jagad tills sista blodsdroppen runnit ur. Det är inte klokt.

Hur kan man gå från att vara en vanlig människa med fel och brister och omständigheter i livet till att kravet ställs på att man ska vara och har varit en person som aldrig gjort något fel alls. Finns det ens såna människor? Är inte politiker människor? Tänk om någon tar livet av sig på grund av att de blivit jagade utan någon slags eftertanke från dem som jagar som Hartman säger. Jagad till slutet.  Är det värt att vara/bli politiker? Den frågan bör diskuteras.

Vad gör vi med människan som blir politiker?
Vad gör politiken med människan?

(PS. jag står inte i någon slags avgrund själv nu bara så att ni vet, men tycker att det här är en viktig fråga att diskutera, jag har sett och ser människor fara illa. Det är inte bra.  DS)

Andra helgkrönikor i vår blandade kompott av rött och blått:
Lördagsbetraktelse om guld, rosornas krig och knuffar - Kent Persson

HELGKRÖNIKA: NÄR KATASTROFEN BERÖR ÄNNU LITE MER - Fredrik Antonsson

Lördagen den 27 februari, om fegheten - Johan W
Söndagskrönika om demokrati, en kopp kaffe och ett badhus  Peter L Andersson
Söndagskrönika om tur kärlek och politik - Peter H

Söndagskrönika 28/2 – I vems intresse agerar partierna? Röda Berget - blir därefter ;-)
Hartman


Mikael  och Michaela

Läs även andra bloggares åsikter om politik, politiker, mediadrev, mänsklighet, moderaterna, alliansen