De omänskliga - sätter avtryck i den politiska debatten...

När Torbjörn Nilsson kom ut med boken De omänskliga sattes det i halsen lite här och där. Förmodligen rivs ett och annat sår upp. Vissa saker vill man säkert glömma. Jag tycker att Torbjörn har satt fingret på många intressanta aspekter i det politiska arbetet och flera exempel visar på det. Människor blir skrupelfria när de hamnar i maktens sfärer.  Det uppstår en slags jargong som egentligen är introvert. Man ser inte utanför helt enkelt. Tappar helhetsbilden. Det kan ju bero på att det är väldigt många som är unga och kanske inte kan se steget fullt ut vad det man pysslar med innebär. I synnerhet inte när det kommer till andra människor och deras känslor. Det är här jag vill uppehålla mig för jag tycker att det är viktigt. Politiken måste bli mer mänsklig helt enkelt. Jag skriver det ofta. Personer ska inte behöva offras på som på bål. Det här gäller alla politiska partier vill jag påstå utan att blinka. Därför behöver vi nog enas om ett mer hyfsat förhållningssätt till människan. I sakfrågor tycker jag dock att man kan slåss helt utan skrupler. Det är dem det borde handla om. Politikers arbetsmiljö är inte helt sund.

Tidningsdreven är hemska
När jag för en tid sedan läste Thomas Hartman och Anna Sjödins bok Vem bryr sig, så fastnade jag i kapitlet om Annas skabrösa äventyr på Crazy Horse. Jag skämdes lite själv för att jag låtit mig dra iväg och hänga på den där tidningsmobben som uppstod. Det skrattades åt Anna och hon presenterades i bild med sin blåtira som vore hon helt vild och galen. Hon hade ingen chans att försvara sig inser man efteråt. Thomas undrade i en newsmillartikel vem som skulle bett om ursäkt om hon tagit sitt liv i den pärsen för så jobbigt var det. Jag har tidigare bett henne om ursäkt. Det räcker inte med att vara socialdemokrat för att behandlas hur som helst i min värld. Vem vågar säga förlåt till Anna skriver hennes sambo  Thomas Hartman i Aftonbladet. Det finns anledning att fundera över vad som händer när drevet är i gång. Det går inte att stoppa.

Vi är några bloggare från olika partier som försöker hålla en viss stil och inte helt hänge oss drev där personliga påhopp pågår. Det är inte vuxet och priset som de utsatta får betala är för högt. Jag avskyr negativa personkampanjer som aldrig tar slut. När politiker får löpa gatlopp med hela mediadrevet efter sig är det inte OK. Det här gäller såväl pappersmedia som bloggare. Det finns ingen ände verkar det som. Johan Westerholm diskuterar det hela i sin blogg idag. Visst ska man kunna ha humor men det får inte gå över styr bara tycker Kent. Det är hårfint ibland och kan bli väl plumpt när det går till personangrepp.

Politikens inre liv
När jag nu läser boken om politkens inre liv, Nilssons De omänskliga så får jag mig ytterligare en funderare. Man vet att intriger pågår, man förstår att det blir så och till och med varför. Gruppens psykologi är stark. Många trampar lätt över liken för egen vinning. Det kan handla både om personlig sådan och för partiets räkning. Igenkännandet i Nilssons bok är stort även om man dock kanske inte ska läsa allt bokstavligt. Han lägger i texten in kloka ord om just socialpsykologi och hur det blir när man hamnar i grupp. Ledare ska skyddas till varje pris oavsett om de är nakna eller ej. Den som påstår fakta och påpekar att allt inte står rätt till blir ofta undanskuffad med att det är deras egna tillkortakommanden och misslyckanden som är anledningent ill att de inte får vara med. Många håller tyst för att inte själva uteslutas.

Politikens puls är härlig på många sätt men många som är i mitt i den invaggas i en slags självförträfflighet som gör att man blir blind för sin omgivning, De som tror att de själva är skickliga förhandlare eller smartare än andra har en naiv syn på vad som gäller. Det  handlar snarare om att fått en position som man kanske inte ens förtjänat, det är alltid andra som bestämmer vilka som ska finnas var i hierarkierna i politiken. Det handlar om att vara på rätt plats vid rätt tillfälle.Det kan bli fritt fall hur snabbt som helst. Plötsligt öppnas luckan. Det är också vad många är rädda för. De jagar sina kryss och gör nästan vad som helst för att inte andra ska få tillgång till dem. Nilsson beskriver det så bra, det inre politiska livets maktkamp. Det gäller att ha en annan plattform att stå på, alla har inte det och det kan vara en förklaring till att man håller sig fast och inte släpper in andra.

Det är sällan vad det ser ut att vara och groupthink är nästan en standardetikett på det som sker. Vi är alla brickor i det här spelet. Förr eller senare blir vi varse. Så länge man inte själv är drabbad så tror man att det är rätt och att andra bara gnäller och kallar dem förlorare. Det är snabba puckar i politiken. Det kan gå fort upp men lika snabbt ner.

Makt kan begränsa synfältet säger Luciano Astudillo (S) till DN, själv en så kallad politikerbroiler som också uppför sig som en sådan i talarstolen allt som oftast. Det är när jag lyssnar på honom som jag inser att Platons gamla talesätt att det är först i 50-års ålder man är danad för statens högre ämbeten inte är så dumt i alla fall. För det är efter ett liv man lärt sig att få lite distans och perspektiv till tillvaron. Dock är de inte så lätt som att räkna i fysisk ålder, en del blir aldrig mogna. Därmed inte sagt nu att alla ska vara äldre i politiken, det ska naturligtvis blandas på olika längder och bredder så att olika grupper kommer till tals.

Johan Ingerö är kritisk till Nilssons bok och recenserar den på sin blogg. Han tycker att den beskrivs ur ett ungdomsförbundsperspektiv och dessutom var han själv med och har en annan bild av skeendet. Han vet ju hur det såg ut från hans synvinkel. Så är det alltid, man ser olika saker. Vad som är bra är dock att det tydliggörs hur konserverande ungdomskultur kan bli om man stannar kvar i politiken utan att skaffa andra erfarenheter i andra branscher. För på nåt sätt så kommer den glödande engagemanget i bakvattnet av smarta strategier. Smarta och smarta, nåväl. Sanna Rayman tackar sig själv för att hon inte är partipolitiskt involverad varefter hon  läste boken. Elin Grelsson recenserar Nilssons bok i GP och kallar den en molotovcocktail i valrörelsen. Partierna borde inte utse politiker själva menar Dick Erixon, det är oundvikligt med alla maktkamper för att nå taburetterna. Johan Norberg har läst De omänskliga och menar att det omedelbart bör införas personval. Han är inte nådig i sin kritik mot systemet.

Politik är för viktigt för att schabblas bort. I politiken finns människor och vi som finns där bör ta hand bättre om varandra. Det bör ske över partigränser. Ja rent allmänt faktiskt. Personligen så drivs jag av att förändra, förbättra och att skapa opinion. Jag är särskilt intresserad av att beteendevetenskapen ska få lika stort utrymme som det instrumentella med ekonomi och juridik i botten. Det finns mänskliga moderater och vi är många. Den som bara jagar kryss för egen vinning genom att utesluta andra är inga bra politiker. Det borde införas någon slags kompetens och lämplighetstester på politiker och de som kan nå ut och föra dialog med väljarna borde ha störrer chanser än de som jobbar mest för sin egen position inom det egna partiet. Förtroende är inget man får utan något man förtjänar och det borde vara politikens grundval.
DN

Uppdatering: Thomas Hartman har bloggat om de reaktioner han fått på sin artikel i Aftonbladet om tidningsdrev mot politiker. Det vore fint om vi bloggare kunde bryta trenden och börja vara lite mänskliga i vår framtoning och inte döma så direkt. För när drev väl har startat så finns det liksom ingen återvändo förrän bytet ligger ner. Det finns ingen pardon. Att det handlar om en människa glöms bort. Det är sakfrågorna vi ska slåss emot inte varandra.

De omänskliga har en egen blogg

(intressant)

Bloggat: Den lokala synen Michaela

Läs även andra bloggares åsikter om politik, de okända, politiskt spel, anna sjödin, etik och moral