onsdag 14 april 2010

Det finns ingen rättvisa för den som sticker ut...

Hoppsan: På förekommen anledning vill jag påpeka att jag själv inte har något NPF-handikapp, men jag är anhörig. Och tycker att frågan är synnerligen viktig eftersom jag ser hur man kan få lida för det.

Som bekant är det nästan alltid gruppen som avgör om du får vara med eller ej. Minsta avvikande beteende och du åker ut. Vissa människor fixar att tyda koderna och flyter med. Alla har sin position i gruppen och det gäller att inte avvika. För den som har en diagnos inom NPF, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som  ADHD, ADD, Aspergers och liknande är det inte lika lätt, ty de kan helt enkelt inte alltid koda av det som händer. Därför sticker de också ibland ut i sitt beteende och betraktas som lite konstiga. Man kan iofs helt krasst undra varför det är ett problem. Alla är olika och fungerar på olika sätt. Ibland är det accepterat och ibland inte.

För den som har en NPF-diagnos av något slag är världen inte lätt. Att ständigt bli nedslagen av omgivningens fördomar kostar på. Att känna sig betraktad som dum i huvudet drar ner självkänslan i botten och många hamnar i depressioner som kan ta sig riktigt dramatiska uttryck. En del tar sitt liv för att de inte tycker att det finns någon mening. Det är inget annat än skandalöst. Att känna sig annorlunda är traumatiskt och det krävs en förstående omgivning. Idag får alltfler diagnoser kring sina hinder, i skolan måste eleven ha en sådan för att få hjälp. Hör ni? För att få hjälp måste man ha en diagnos. För annars finns det inga pengar i budgeten. Varför tar man inte en annan vinkel och testar av vilka svårigheterna är och sätter in åtgärder där i stället för att börja med att urskilja personen och sätter på etikett? Diagnoserna inom området är inte självklara, även de lärde diskuterar nu om Asperger verkligen är en egen diagnos skriver Idagsidan på sin blogg. Det är allmänt bekant att en diagnos kan ge flera och det är inte självklart att det blir rätt. Förvisso kanske det kan kännas skönt att veta om man själv känner sig lite "udda".

Vad jag skulle vilja se är en större acceptans för beteenden som vi tycker avviker av någon anledning. Det kan till och med vara så att det är vi som mottagare som har problem. Attityderoch fördomar kan ställa till mycket. Nu vill jag inte på något sätt negligera att vissa har problem som gör livet besvärligt för dem. Själv mamma till ett barn med NPF-diagnos vet jag hur svårt det kan vara och hur inskränkt omgivningen många gånger är i sina omdömen. Det är en rutten värld vi lever i på många sätt. De flesta av oss har tillkortakommanden men de är inte alltid diagnostiserade men kanske skulle vara det.

NPF:are är inte dumma i huvudet

Att få en NPF-diagnos innebär för många en lättnad. Men det är också stigmatiserande på flera sätt. Man hamnar i fack. Arbetsförmedlingen är ett exempel. Det räcker inte för dem att man säger att jag har ADD och jag vill ha ett jobb och så ringer dem och talar med nån arbetsgivare de känner och säger - Hörru jag har en kille/tjej här som behöver jobb, kan du ge henne en chans? Jag stöttar upp med lönestöd osv. Svårare skulle det inte behöva vara.

Men med egna erfarenheter av anhörig med problem har det visat sig att det inte går till så. Varför vet jag ej. Men här ska myndighetsutövas och jobbmöjligheten kodas från gymnasieutbildningen trots att det finns flera års akademiska studier. Det senare bemöttes av en psykolog på arbetsförmedlingen med uttalandet - Hur har du klarat av att läsa på universitetet? Det var riktigt peppande det. Men det säger mer om henne än om någon annan. När det önskats kontakt med en coach för att komma vidare så har det stoppats för här ska arbetstränas för att se om man kan passa tider etc. Vi talar alltså om en person som fixar sina universitetsstudier, tror inte arbetsförmedlingen att man då kan passa tider och jobba efter schema? Nej - NPF:are är inte dumma i huvudet, de har bara lite problem med vissa saker. En förstående omgivning klarar av det.

Cia Bentele har själv funktionshinder och läser sista året på socionomlinjen. Hon har varit i kontakt med några NPF:are som har berättat om hur de ser på jobb och framtidsutsikter. Det är skrämmande men viktig läsning. Hon vill jobba politiskt för att förbättra för funkisar som hon kallar dem att få en bättre sits på arbetsmarknaden. Det vill jag också. Arbeta för ett samhälle som är öppnare och mer accepterande. Tänk om vi diagnosticerades allihop? Det är lätt att på empiriska grunder anta att gruppen "normala" skulle kunna bli ganska liten.

För den som är intresserad av NPF finns organisationen Attention, där jag själv gått med som medlem idag. Där finns mycket läsning och kunskap att hämta. Det är viktigt att det här kommer fram i ljuset, dels så att vi kan stötta dem som behöver 

Var glad för att du är lite udda säger Tommy Mäkelä till e24.se och berättar att han efters några års sökande idag har ett spännande jobb som verksamhetschef. Daniel som också har NPF:diagnoser söker pengar för ett projekt han vill driva för att ge stöd till andra i samma situation. Läs om och rösta på det projektet här.

Det finns många som bloggar om NPF, jag ska återkomma mer med länkar till dem senare. Ni kan också höra av er om ni läser det här.

Victoria har en helt underbar blogg där hon vänder ut och in på sitt problem. TankariLösVikt heter den,. Bra läsning.

Uppdatering: En av de bra sakerna med regeringens rehabilitieringssatsning är förhoppningsvis att människor med NPF-diagnos kan få hjälp i stället för att gömmas undan i sjukpensioner och liknande. Vi ska ha rättvisan som ledstjärna  som KEnt säger och det ska gälla rakt igenom. .


(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

21 kommentarer:

Lars W sa...

Starkt av dig att gå ut och berätta om ditt handikapp.

embryo sa...

Vi har skapat ett samhälle där de udda inte längre får plats. Allt du gör kräver social kompetens och smidighet och när den omtalade arbetslinjen är allenarådande slås per automatik de som inte fixar alla de sociala koderna ut, eller hamnar långt ned på samhällsstegen.

Ditt engagemang i den här utsatta gruppen är verkligen hedervärt.

MacDanne sa...

Jag kan definitivt rekommendera Victorias blogg Tankar i Lösvikt http://tankarilosvikt.wordpress.com/category/adhd/

Nu länkar jag specifikt till kategorin om ADHD på hennes blogg, men hon har mycket annat läsvärt på bloggen också. Länken till huvudsidan är http://tankarilosvikt.wordpress.com/

MacDanne sa...

Ett stort tack till dig Mary, för att du nämner mitt bidrag i ditt blogginlägg!

Leif Ekstedt sa...

Det är en viktig sak Du tar upp.
Men ibland råkar man illa ut.Viktigt är att få en klar diagnos. Läste i dag hos Dick Erixon om en man 32 år som fått diagnosen CP. Åtgärden löstes med 4 anställda vårdare. Allt var bluff.
Priset per månad för myndigheterna 170.000.
Där visar ofta myndigheterna en släpphänthet ,som förstör för de som verkligen är i behov av stöd.

Mary X Jensen sa...

Lars W - jag har inte något eget (diagnosticerat) handikapp men lever nära de som har det.

Men som sagt man vet aldrig - som jag skriver det kanske finns fler i samhället som skulle ha en diagnos än som inte ska ha det. Se dig runt.

Anonym sa...

Det är inte de diagnoserade som behöver hjälp, det är alla andra. Hela det här snacket är bakvänt. Vaddå inte förstår normalt beteende. Jag förstår mycket väl hur man "bör" bete sig för att passa in. Jag tycker bara att leva efter normer är ett rollspel som inte är ovärdigt levande människor. Att följa regler för att passa in är oäkta och falskt och leder aldrig någonsin till mellanmänsklig intimitet. Att inte ha förmåga att sig ur inlärda roller kallas inom psykologin att utebli från att träda fram som ett subjekt dvs regent i sitt eget liv dvs att bli vuxen. Jag hörde en psykolog säga att endast ca 15 % av befolkningen kan klassas som psykologiskt vuxna ansvarstagande människor. Det är detta som är det verkliga problemet för de flesta människor oavsett om man har en diagnos eller inte. Mitt recept är att skippa diagnoserna och istället ge barnen den existentiella bekräftelse de förtjänar i sin egenskap av att vara människar. Vilket majoriteten av den vuxna befolkningen idag är oförmögen att göra, därav krig, kriminalitet, rasism osv. Det är något som inte kan rationaliseras bort och som måste anses ha högre prioritet än jakten på money and gold.

Stirra alltså inte utåt mot de offer-epitetade barnen utan inåt mot your own god damn self om du verkligen är intresserad av förändring.

And peace there shall be.

Mary X Jensen sa...

Anonym - det du skriver är exakt det jag menar. Diagnoser i alla ära, men är det verkligen rätt sätt att gå? Jag vill ifrågasätta dem verkligen för jag tycker nämligen precis som du att de flesta säkert skulle ha en diagnos om de blev testade. Jag tycker att det är fel - alla har vi våra egenheter. Jag vill ha ett tolerantare samhälle. Det är vad det handlar om för min del.

Har aldrig förstått den den där lådan "lagom/normal" - ingen passar ju iden. Jag vill riva ner de lådorna.

Anonym sa...

Kan inte annat än att hålla med. Den spik som sticker upp får smaka på hammaren. Vore bättre att få folk att lägga hammaren, än som idag, med tyst medgivande låta flocken peka finger åt de som inte hör hemma.

/Smen

Anonym sa...

Jaha, nu fattar jag. Ni använder barnen för att avancera er egen politiska ideologi. Trodde för en stund där att ni verkligen brydde er om något annat än er själva.

/den första anonym

Mary X Jensen sa...

anonym första - vill man missförstå ska man naturligtvis göra det. Faller tillbaka på en själv om man försöker förstå vad jag skriver och menar.

embryo sa...

På landets fängelser räknar man med att hälften av de intagna lider av en ADHD-problematik.

Foskningen är ännu ung och det pågår undersökningar. Men man vet att det finns många, både med och utan diagnos.

Självmedicinering - amfetaminister - är vanligt.

Människor med dålig impulskontroll och svag självkänsla och som har svårt med en kravfylld miljö och social anpassning har förstås lättare att hamna i utanförskap och det kan leda - särskilt om man har det socialt svårt i övrigt (fattigdom, taskiga familjeförhållanden, kanske föräldrar med en liknande problematik: aggressioner, missbruk, misslyckade arbetsliv, sjukpensioner, utslagning).

Hur anser du (och Moderaterna) att de här personerna blir hjälpta av att hamna i fängelse, om de har ett funktionshinder?

Varför är du så emot diagnosen, när det kanske är det enda sättet att få klarhet i varför en människa fungerar (eller inte) som han eller hon gör?

Hittade apropos en artikel i ämnet, om en intagen med vuxen-adhd:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article402961/Stod-pa-fangelse.html

Mary X Jensen sa...

Jag talar inte för moderaterna i den här frågan embyo. Jag känner till det här med fängelser och diagnoser.

Jag är kluven till diagnoser för att jag tycker att det förpassar människor i fack för att det stigmatiserar på nåt sätt. Vi har diskuterat det tidigare. Det kan bli som så att ALLA som har ADHD betrktas som opålitliga och presumtiva brottslingar. Så är de ju inte.

Det är inte att man får en diagnosticerad problembild i sig jag är emot utan de fördomar den för med sig.

Sen så är man inte riktigt på det klara med inom psyiatrin heller vad som är vad. Det ändras hela tiden.

Det här är ett viktigt område som ska diskuteras.

Mary X Jensen sa...

Jag talar inte för moderaterna i den här frågan embyo. Jag känner till det här med fängelser och diagnoser.

Jag är kluven till diagnoser för att jag tycker att det förpassar människor i fack för att det stigmatiserar på nåt sätt. Vi har diskuterat det tidigare. Det kan bli som så att ALLA som har ADHD betrktas som opålitliga och presumtiva brottslingar. Så är de ju inte.

Det är inte att man får en diagnosticerad problembild i sig jag är emot utan de fördomar den för med sig.

Sen så är man inte riktigt på det klara med inom psyiatrin heller vad som är vad. Det ändras hela tiden.

Det här är ett viktigt område som ska diskuteras.

embryo sa...

Stigmatiseringen kommer av fördomar, inte av diagnosen.

Att ha ett funktionshinder innebär att hamna i ett fack. Men man är inte sin diagnos, man är sig själv. Det gäller lika mycket för en blind som för en rullstolsburen som för en med neuropsykiatrisk diagnos. Skillnaden är dock att för den sistnämnda syns det inte utanpå lika tydligt.

Och fördomar och förtryck av funktionshindrade har förekommit i alla tider. CP var ett skällsord när jag var liten. Eller mongo. Nu är man dampig.

Kunskap. Information. Öppna samtal - som detta - är vad som gäller. Ett stigma kan också bli en fördel, en del av ens utveckling. Men - och där har du rätt - det kräver att omgivningen ser och vill begripa.

*

Givetvis kommer inte alla som har adhd att betraktas som presumtiva brottslingar när informationen och kunskapen ökar; det blir tvärtom.

Däremot kvarstpr frågan jag ställde: Vad gör vi med alla de som sitter i fängelse på grund av eller delvis som en följd av sitt funktionshinder?

På 50-talet tvångssteriliserades utvecklingsstörda i Sverige. Att spärra in funktionshindrade anser jag vara lika omänskligt grymt: snacka om stigmatisering.

Mary X Jensen sa...

Den här frågan är int enkel. Men man kan undra hur många som skulle få diagnos om de testades? Det finns err oerhört mörkertal tror jag.

De som sitter i fängelser idag? - jag vet inte. Jag har ingen färdig lösning.

embryo sa...

Alla vet ju vad den moderata lösningen är. Fler fängelseplatser. Högre straff. Hårdare straff. Tuffare behandling av kriminella.

Men om en stor del av dessa kriminella har en - medfödd - skörhet? Som under hela deras liv har skapat den typ av svårigheter som du beskriver i din bloggpost: utanförskap och utslagning.

Vad händer med en skör gestalt - i kanske en stor och kroppsbyggd kropp - som inte klarar av vare sig krav eller stillasittande eller att fösas ihop med andra personer, när han eller hon sätts på kåken?

Tänk om medicin och omvårdnad ger helt andra resultat än fängelsestraff?

Tänk om en skola där man INTE ställer betygskrav på sjuåringar och där man INTE sätter ordningsfrågan före frågan om välmående och närhet skulle rädda de här ungarna till ett bättre liv?

Nu skriver du inte i det här ärendet som moderat, menar du. Men du vill ändå att folk ska rösta på Moderaterna. Din blogg gör hejdlös reklam för Moderaterna. Det känns som en motsättning.

Lyssnade på Anders Borg nyss på radion; inte ett spadtag görs i vårbudgeten för de funktionshindrade. Vad som premieras är arbete arbete arbete. Entrepenörskap. Skattelättnader.

Men när en funktionshindrad (tror han var synskadad) ringer och ställer frågor om bidrag för att starta företag, då svamlar det iväg i de sedvanliga harangerna om ingenting. Man blir faktiskt upprörd; alla med svårigheter och som är socialt eftersatta: ensamstående, pensionärer, hyresgäster med hyreshöjningar i antågande, funktionshindrade, sjukskrivna. Ingen får givmilda eller ömma svar. Det enda som styr är skattesänkningarna, aldrig omsorg om människor.

Skäms de aldrig?

David sa...

Jag gillar min diagnos. Den har dels inneburit att jag kan arbeta med mina svagheter, men jag har också lärt mig att många saker beror på svagheter hos andra. Som till exempel oförmågan att förstå att de för det mesta inte kan hantera stora informationsmängder, och istället faller tillbaka på olika grader av dogmer. (Ta inte det här för personligt, men det här är oerhört vanligt hos politiker.)

Mary X Jensen sa...

David - vad bra att du gillar din diagnos. Att det hjälper dig.

Jag gillar inte diagnoser men det beror inte på att jag inte tycker att det behövs hjälp med svårigheter utan mer för att jag inte tycker om den här vi och dem-känslan som lätt uppstår. I min värld är vi mer generösa mot varandra och står ut med varandras olikheter.

Om man som du är nöjd med diagnosen så är det jättebra.

Victoria sa...

För det första om den första kommentaren av Lars W: Det är inte Mary som har en npf-diagnos, eller syftar du på partitillhörigheten? Låg spark måste jag säga. Även moderater kanske har empati, är mänskliga? Än har ingen moderat fått MIN röst. Men det är sedan högern kom till makten som jag fått upprättelse i mitt liv, jag som lidit av ADHD hela mitt liv och tvingades vara nära sjukpension i många år. Det fanns inga möjligheter till rehablitering för mig. Men nu är jag på väg ut i arbetslivet. Vilket inte kan skyndas på eftersom skadorna blivit stora av dels en odiagnosicerad ADHD till 41 års ålder, samt bristen på respekt för vad jag faktiskt KAN! Nu läker jag äntligen och älskar att någon tror på mig! Så som jag själv gjort. ADHD är en jäkligt stor motor, när man får rätt hjälp, rätt insatser, äntligen får LOV att komma till sin rätt.

Victoria sa...

En passus jag tänkt på som stämmer med Marys tanke. "Den dagen mer än 50% får en diagnos kanske man inser att det inte är de utanför samhället det är fel på, utan livsrummet där vi lever?" Härifrån har jag tagit mitt eget citat; Ett handikappat samhälle http://tankarilosvikt.wordpress.com/2009/06/29/ett-handikappat-samhalle/
Jag struntar blankt i Marys partitillhörighet. Men hennes mänsklighet och insikt för de utsatta berör.