Det finns ingen rättvisa för den som sticker ut...

Hoppsan: På förekommen anledning vill jag påpeka att jag själv inte har något NPF-handikapp, men jag är anhörig. Och tycker att frågan är synnerligen viktig eftersom jag ser hur man kan få lida för det.

Som bekant är det nästan alltid gruppen som avgör om du får vara med eller ej. Minsta avvikande beteende och du åker ut. Vissa människor fixar att tyda koderna och flyter med. Alla har sin position i gruppen och det gäller att inte avvika. För den som har en diagnos inom NPF, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som  ADHD, ADD, Aspergers och liknande är det inte lika lätt, ty de kan helt enkelt inte alltid koda av det som händer. Därför sticker de också ibland ut i sitt beteende och betraktas som lite konstiga. Man kan iofs helt krasst undra varför det är ett problem. Alla är olika och fungerar på olika sätt. Ibland är det accepterat och ibland inte.

För den som har en NPF-diagnos av något slag är världen inte lätt. Att ständigt bli nedslagen av omgivningens fördomar kostar på. Att känna sig betraktad som dum i huvudet drar ner självkänslan i botten och många hamnar i depressioner som kan ta sig riktigt dramatiska uttryck. En del tar sitt liv för att de inte tycker att det finns någon mening. Det är inget annat än skandalöst. Att känna sig annorlunda är traumatiskt och det krävs en förstående omgivning. Idag får alltfler diagnoser kring sina hinder, i skolan måste eleven ha en sådan för att få hjälp. Hör ni? För att få hjälp måste man ha en diagnos. För annars finns det inga pengar i budgeten. Varför tar man inte en annan vinkel och testar av vilka svårigheterna är och sätter in åtgärder där i stället för att börja med att urskilja personen och sätter på etikett? Diagnoserna inom området är inte självklara, även de lärde diskuterar nu om Asperger verkligen är en egen diagnos skriver Idagsidan på sin blogg. Det är allmänt bekant att en diagnos kan ge flera och det är inte självklart att det blir rätt. Förvisso kanske det kan kännas skönt att veta om man själv känner sig lite "udda".

Vad jag skulle vilja se är en större acceptans för beteenden som vi tycker avviker av någon anledning. Det kan till och med vara så att det är vi som mottagare som har problem. Attityderoch fördomar kan ställa till mycket. Nu vill jag inte på något sätt negligera att vissa har problem som gör livet besvärligt för dem. Själv mamma till ett barn med NPF-diagnos vet jag hur svårt det kan vara och hur inskränkt omgivningen många gånger är i sina omdömen. Det är en rutten värld vi lever i på många sätt. De flesta av oss har tillkortakommanden men de är inte alltid diagnostiserade men kanske skulle vara det.

NPF:are är inte dumma i huvudet

Att få en NPF-diagnos innebär för många en lättnad. Men det är också stigmatiserande på flera sätt. Man hamnar i fack. Arbetsförmedlingen är ett exempel. Det räcker inte för dem att man säger att jag har ADD och jag vill ha ett jobb och så ringer dem och talar med nån arbetsgivare de känner och säger - Hörru jag har en kille/tjej här som behöver jobb, kan du ge henne en chans? Jag stöttar upp med lönestöd osv. Svårare skulle det inte behöva vara.

Men med egna erfarenheter av anhörig med problem har det visat sig att det inte går till så. Varför vet jag ej. Men här ska myndighetsutövas och jobbmöjligheten kodas från gymnasieutbildningen trots att det finns flera års akademiska studier. Det senare bemöttes av en psykolog på arbetsförmedlingen med uttalandet - Hur har du klarat av att läsa på universitetet? Det var riktigt peppande det. Men det säger mer om henne än om någon annan. När det önskats kontakt med en coach för att komma vidare så har det stoppats för här ska arbetstränas för att se om man kan passa tider etc. Vi talar alltså om en person som fixar sina universitetsstudier, tror inte arbetsförmedlingen att man då kan passa tider och jobba efter schema? Nej - NPF:are är inte dumma i huvudet, de har bara lite problem med vissa saker. En förstående omgivning klarar av det.

Cia Bentele har själv funktionshinder och läser sista året på socionomlinjen. Hon har varit i kontakt med några NPF:are som har berättat om hur de ser på jobb och framtidsutsikter. Det är skrämmande men viktig läsning. Hon vill jobba politiskt för att förbättra för funkisar som hon kallar dem att få en bättre sits på arbetsmarknaden. Det vill jag också. Arbeta för ett samhälle som är öppnare och mer accepterande. Tänk om vi diagnosticerades allihop? Det är lätt att på empiriska grunder anta att gruppen "normala" skulle kunna bli ganska liten.

För den som är intresserad av NPF finns organisationen Attention, där jag själv gått med som medlem idag. Där finns mycket läsning och kunskap att hämta. Det är viktigt att det här kommer fram i ljuset, dels så att vi kan stötta dem som behöver 

Var glad för att du är lite udda säger Tommy Mäkelä till e24.se och berättar att han efters några års sökande idag har ett spännande jobb som verksamhetschef. Daniel som också har NPF:diagnoser söker pengar för ett projekt han vill driva för att ge stöd till andra i samma situation. Läs om och rösta på det projektet här.

Det finns många som bloggar om NPF, jag ska återkomma mer med länkar till dem senare. Ni kan också höra av er om ni läser det här.

Victoria har en helt underbar blogg där hon vänder ut och in på sitt problem. TankariLösVikt heter den,. Bra läsning.

Uppdatering: En av de bra sakerna med regeringens rehabilitieringssatsning är förhoppningsvis att människor med NPF-diagnos kan få hjälp i stället för att gömmas undan i sjukpensioner och liknande. Vi ska ha rättvisan som ledstjärna  som KEnt säger och det ska gälla rakt igenom. .


(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, funktionshinder, NPF, arbetsmarknad, moderaterna, ADHD, ADD, Asperger, Attention