Är indignationen ett svenskt kännetecken... Att stå till svars...

Titt som tätt så uppstår det drev i tidningarna. Någon ska rannsakas och det in på bara skinnet. Just nu handlar det om Liza Marklund. Det är en märklig historia det här, hur det kan bli så stort av en bok - förvisso så står det i förordet att det bygger på en sann historia. det är just det som nu är anledningen till att Liza Marklund till varje pris ska nagelfaras nu. Att fara med osanning det är inte nådigt. Det skrivs artiklar, det bloggas, det hålls möten, det skrivs till och med böcker om saken. Fler är på gång. Någon tänker sig väl tjäna en hacka på dem också. Här har ni dock ingen läsare.

Det är alltid obehagligt när mobben går igång och alltid under rättfärdighetsflaggan. Precis som om alla själva är så förbaskat noga alltid. Dessutom så är ju sanningen ganska subjektiv. Det ligger alltid i betraktarens öga vad som är sant och inte.

Vad finns det som säger att Liza Marklund inte har skrivit sin historia på ett sätt och dragit på rejält för att ingen skulle bli igenkänd? En sann historia som blivit utsmyckad för att dölja så mycket som möjligt för att inte avslöja? Men andemeningen finns kanske kvar? De frågorna har jag inte hört någon ställa?

Det mesta handlar om att stå till svars för något som andra anser att har gjort, något som är felaktigt. Vips är mobben där och förtjust hejar på. Det känns som om ingen stannar upp. Det växer av sig självt. Vi har sett detta så många gånger, det var Danielsson, det var Borelius och det var den och det var den. Debatten pågår tills man sugit ur sista droppen och sen vänder sig mobben vidare till nästa offer. Det är lite obehagligt.

Jag skrev tidigare om mycket väsen för ingenting och vidhåller det. Det finns också ett visst ansvar även hos mottagaren. Jag vet nu inte om Liza Marklund själv har stått och marknadsfört boken på gator och torg som en sannhistoria (eller en sannfiktion) eller om det egentligen är den där meningen i bokens förord som är det allvarliga och har fått dessa makalösa konsekvenser? dt är svårt att veta nu - indignationens höjder är onåbara och det kommer bara fler och fler anledningar till att hata Liza Marklund.

Sanningen ligger i betraktarens öga eftersom det man kan tolka och se enbart är det man känner till. Men det finns dock en omvärld. Men i synnerhet när det kommer till att leta skurkar, syndabockar och gärna några som sitter på lite högra hästar (antingen anses eller anser sig själv) så gäller det att riva ner dem. Det är inte klokt det här egentligen. Inga proportioner. Marklund är inte min favoritförfattare, men det enklaste är väl att låta bli att läsa hennes böcker om det inte passar. Kadhammar skriver att det är själva förföljandet som är skandalen och jag håller med omd. Varför kan vi aldrig kalmera oss i såna här sammanhang. Försöka se saker ur ett vidare perspektiv. Man ska göra avbön - ligger detta i våra gener? Det blir en slags gladiatorföreställning kring det hela. Usch.

Man kan fundera över om det ligger något personligt groll bakom det här - för det är då det allting brukar tappa proportionerna. Det har det absolut gjort nu. Har Marklund blivit för framgångsrik helt enkelt och dessutom haft mage att visa glädje över det? Hanne Kjöller är också inne på den linjen. Det finns inga gränser på något sätt när man väl naglat sig fast. Det känns därför viktigt att ha en annan vinkel på den här historien för att påvisa att det finns fler sätt att se på saker.

Sen dras bloggarna in i det här också och alla dras över en kam. Någon mindre vetande skyller till och med på bloggarna. De är väl inte helt rättvisande. En blogg kan användas till mycket men är absolut att jämföra med media på så sätt att man kan få fart på vilken historia som helst bara attd et går snabbare nu och det blir så många fler vinklar. Man kanske ska säga att det är bloggare som har fått fart. Ty vi är många och vi har helt olika inriktning.

Bloggaren The Witch har samlat en massa länkar kring hela historien för den som vill läsa och försöka få ett sammanhang.

Bloggar gör också Lena som tycker att man blir lite nyfiken "Så mycket olika sanningar och osanningar som finns, vilket syfte har alla de som gett sig i i denna debatt om sanningshalten i just dessa två böcker? Är det att rentvå, eller är det något annat? "


Läs även andra bloggares åsikter om gömda, liza marklund, proportioner, mediadrev, media, sanningen, fiktion,