Det är ditt eget fel att du blir mobbad...

I vissa skolor finns det lärare som lägger skulden på mobbningsoffret. Om du inte gjorde eller var sån eller sån skulle du inte råka ut säger man till den unge som mår dåligt. Det är egentligen ditt fel att det blri som det blir.

I skolorna finns det blanketter för hur man går tillväga med mobbning, man fyller i olika steg och prickar av. Sen när det inte finns fler steg så säger man att nu kan vi inte göra mer. Jag sitter i utbildningsnämnden här i min kommun och det ringer då och då förtvivlade föräldrar och berättar om hur deras barn har det i skolan. Det är hjärtskärande men det enda jag kan göra är att hänvisa till de reglementen som finns. Att agera utanför regler ställer till problem för alla, du har int emed det här att göra säger andra som tycker att de äger frågan och det blir det viktigaste, själva saken kommer i skymundan. Det mest irriterande tycker jag är att empatin verkar saknas på många ställen. Folk står som idioter med sina blanketter och kryssar för den ena punkten efter den andra. Fullständigt i avsaknad av empati, i alla fall visad sådan. När man läser om Elizabeth som är elva år och rädd för att gå till skolan och hör att de vuxna där lägger skulden på henne så är det lätt att bli förtvivlad. Vuxna är värre mobbare än barnen och de förstår det inte verkar det som. Hur ska såna vuxna kunna vara förebilder?

Det är så att i kulturer där mobbning får utrymme så fortsätter det gärna på samma sätt hela tiden. Och de vuxna som egentligen inte vill bli inblandade avstår är nöjda om de slipper se eländet. De  blundar. Även om man lyckats med att kortsiktigt få slut på tråkigheterna så ligger de alltid där och triggar under ytan.

Det är bra att skolor och kommuner nu får betala skadestånd till drabbade elever. Det kan gör att man tar sakerna mer på allvar. Inget talar som pengar det vet vi. Det är helt fruktansvärt i sig. För ingen unge ska ha det dåligt i skolan. Det är vår förbannade skyldighet som vuxna att se till att ungarna har en fredad tillvaro i skolan. Ingen ska behöva vara rädd för att gå ut på rasten eller för vad som kan hända på hemvägen. En kille i ett TV-program för några år sedan berättade att det enda han tänkte på under lektionerna var vad som skulle händ apå rasten. Han var rädd och skräckslagen och gick miste om lektionerna på grund av det. Han vågade inte fråga heller för då hånskrattades det i klassen och läraren blev irriterad.

Jag har sett grupper av lärare protestera mot enskilda politiker med hjälp av hårda ord och grupptryck och undrat hur de tror att detta uppfattas av eleverna. Om de inte förstår att det är ett godkännande av mobbning i skolan. Det är alltså OK att en hel grupp/klass ger sig på enskilda så gör de själva. Är skolan grogrunden för mobbning genom att vuxna agerar som de gör kan man undra. Naturligtvis så gäller det inte alla vuxna i skolan, de flesta är inte så. Men en är en för mycket. Och tyvärr så är rädslan för konflikter större än känslan att ställa tillrätta genom att ta den och det ger dumheterna möjlighet att fortsätta.

Mna träffar på samma personer i föreningslivet, det kan vara ett hårt uppvaknande när man inser att det är inte så att alla är med av samma intresse för saken. Jag har personligen upplevt detta att en person läxar upp mig och säger att man inte kan förvänta sig att folk ska göra vågen när jag kommer. Mitt svar är att man inte heller behöver vända mig ryggen. Det där är ett urtypiskt härskaruttryck när någon stör ordningen, kanske bara genom att vilja ha just ordning. Att vara frispråkig har ett pris, men det kan vara värt att betala det. Elaka insinuationer, förringande och liknande sysslar bara väldigt små människor med och det är en tröst i sig. Som vuxen kan man välja bort sammanhang, men som skolelev går inte det. Där har vi att göra, det är uppenbart.

Vi måste försöka komma åt det här att alla ska vara likadana för att få vara med. Det är ofta en grogrund till att bli mobbad. Man är lite lillgammal, dålig i idrott, talar en annan dialekt, har stora öron. Man är personlig, kankse väldigt duktig på nåt som väcker avundsjuka, eller så är man helt kass och av den anledningen tillåten att ge sig på. Det är helt oacceptabelt och varje vuxens förbannade skyldighet att se till att ingen ska råka ut för elakheter av det här slaget.

Mobbning defineras som systematisk utsatthet och för mig är det mycket märkligt hur man som vuxen i en skola inte kan observera sina elever och se till att elakheter upphör. Det finns många olika anledningar till att man blir utsatt skriver Svensson. Det är alltid mobbaren som bär skulden, inte den som blir utsatt.

Jag är ett Mother Monster - såna behövs menar Piratpartiets ledare Anna Troberg.

Kan vi redan i skolan få bort mobbarna, både vuxna och barn så kanske vi skulle slippa dem i vuxenlivet i övrigt också.

Vad sägs om att träna empati? Redan från början.
Det är vi som är vuxna som måste ta itu med det här, problemet är att vi dessvärre inte agerar som vuxna själva. Vet inte vad man ska göra åt saken. Det känns ibland tröstlöst.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Mobbning, Skolor, Skuld, Brott, Skolpolitik, Hälsa, Samhälle, Politik

En del tidigare texter om mobbning, det förekommer inte bara i skolan och ska inte ses som en enskild företeelse där. Vi behandlar varandra väldigt illa och det är förfärligt. I alla fall som jag ser det.

Det där med mobbning...
Att mobba bort sin rival...
Gruppen som fenomen...