Åldringsvården och julen…

Är på väg till Sundbyberg, till äldreboendet med kodlås där min gamling numera bor. Inlåst men ändå inte, vi kan inte låsa in folk säger man, vi har ju kodlåsen. Säger de egentligen till mig att jag ska ge honom koden? Men hur ska han då komma in igen, eller hitta tillbaka, om han nu ens vill det.

Vid demenssjukdom uppstår mer eller mindre märkliga situationer. Men en sak är säker, att befinna sig mitt emellan att vara totalt vegeterad och i princip bara leva med hjälp av sin egen inbyggda respirator och att stundtals vara medveten om att det är just detta som väntar måste vara ett helvete.

Vad gör man då som anhörig? Låter honom flytta hem till sitt igen och tar de risker som finns med det? Att gå ut på natten och träffa okända människor som inte heller vet var man bor. Så länge de är snälla så är det väl OK, men är det värdigt? När man inte vet vilken tid på dygnet det är och ringer till familjen på natten för att man tror att man försovit sig eller kanske är hungrig och är arg för att butiken inte är öppen. När man grips av panik när det komemr en räkning och inte kan läsa vad där står, man får inte ihop avsändare och belopp. När man låser sig ute och inte egentligen vet hur man ska göra eller var man är. När man älskar tända ljus och fyller sin lägenhet med levande lågor på bord och bänkar som samtidigt är överbelamrade med papper och annat brandfarligt. Det bor ändå väldigt många familjer i huset. Tänk om det skulle börja brinna, vilken fasa.

Steget bort från det egna hemmet var att bli omhändertagen av personal på ett särskilt boende trodde vi. En föreställning om att den lilla lya man fick med eget pentry och allt skulle bli en nystart och i synnerhet som den gamle verkligen ville ty otryggheten han kände i sitt gamla hem var för stor. Ett ställe där det fanns personal som talade om att det var natt nu och bredde en smörgås när behov fanns var det vi trodde att det skulle vara. Hur ska man kunna veta när man själv inte har erfarenhet och kunskaper om hur åldringsvården fungerar i verkligheten när man bara har en dröm och en föreställning och läser de fantastiska texterna i broschyrerna.

När sen verkligheten visar sig vara en demensavdelning med kodlås där de flesta av de boende inte längre är kontaktbara, personalen är född någon annanstans så det uppstår ständiga språkförbistringar. Som dement har man tappat en del av sin egen kommunikationsförmåga och då gäller det att den som lyssnar kan tolka det man försöker säga. Men om den som lyssnar inte förstår språket och heller inte kan förmedla sig själv så uppstår det situationer som inte är önskvärda. Empatin finns eller kanske fanns där någonstans, men det märks inte. Men en spottande och fräsande gamling som bestämt sig för att lägga sig på golvet och sluta äta för att han vantrivs är inte lättsnackad vare sig på sitt eget eller på ett främmande språk. Tre personal på 12 boende där 11 behöver hjälp med allt kanske funkar som skrivbordsprodukt – men hur är det i verkligheten? Vad är det för ljushuvuden som bestämt att det ska behöva bli så oerhört tarvligt att bli gammal? Hur kan man överhuvudtaget tro att en personalstyrka på tre personer ska klara av så många krävande äldre personer? De gör nog så gott de kan efter de förutsättningar som finns. Det är just förutsättningarna som är problemet.

Jag hänger på HB Hammar som drömde att den som jobbar inom och särskilt de som sitter vid skrivborden och de politiker som fattar besluten plötsligt fick se sig själva i de gamlas situation. Var det så här de ville ha det?

Jag funderar nu på om jag ska lägga en lapp med låskoden på lämpligt ställe så att min gamling kan sticka ut på egen hand som han vill, den gamle orienteraren som nu förvisso tappat både tid och rum men ändå är oerhört rörlig. Men samtidigt det handlar inte bara om risk för egen skull utan också om att utsätta andra för fara.

Det är dags att ryta till nu inte bara humma och framförallt inte hålla med idioterna som med skygglappar och utan empati fattar dumma beslut. Regeringens ställningstagande om satsning på ett värdigt åldrande är bra och vi får hoppas och arbeta för att det får ett snabbt genomslag. För i princip är det väl bara att ta bort en del kodlås och bygga om lite och ge fler jobb.

Låt oss starta Pensionärernas Ungdomsförbund PUF. Det gäller våra föräldrar nu och snart oss själva,

Mina texter om livet som anhörig till en gamling som inte självklart klarar sig själv:

Var hör gamlingarna hemma...
Just det en typ studentkorridor vore bra...
Inte räcker det med rödvin om omvårdnaden är svag...Det är få män på äldreboendet...Höll på att klämma ihjäl mig på strykbrädan...Idag sätter vi upp gardiner på äldreboendet...Jag har blivit med pensionär... - skrevs i februari

Läs även andra bloggares åsikter om politik, åldringsvård, servicehem, god man, moderaterna, regeringen, alliansen, hemtjänsten