Up and running...

Efter en liten välbehövlig bloggpaus under dagen så fick man full fart igen då. Skönt.

Faktum är att jag har ägnat dagen åt att vara ute och promenera med min gamling. Ni vet han som är inlåst på demensboendet. Jag har mått mycket dåligt av detta, att behöva vara den som sett till att han kommit bakom lås och bom. Det var inte vad någon av oss tänkte när vi insåg att det inte längre fungerade att bo hemma.

Men idag gick jag vi alltså ut för att fika i Gröna Huset vid Lötsjön. En lagom promenad genom gamla Duvbo. Vi hann inte mer än utanför huset förrän han skulle streta åt ett annat håll, egentligen ville han gå till banken för ta ta ut sina pengar nu när det är bankkris. Banken hade som tur är stängt. Fast han ville helst gå in på annan bank än den egna, som han visste låg på Apoteket.

OK, lilla du gå rakt fram här nu så kommer vi dit vi ska sa jag. Han hötte med käppen mot en bil och drog iväg. Snabb som en iller och bra mycket bättre kondis än jag har själv. Men inte visste han var vi var den gamle O-ringskämpen. Är det någon som kunnat orientera sig i rummet så är det han.

Gå rakt fram sa jag. Vi måste upp här sa han. Nej, rakt fram bara, gå upp på trottaren. Gå upp på trottoaren, det kommer bilar här. Ingen fara bara man ser sig för sa han. Gå upp på trottaren sa jag du går i bilarnas riktning, de ser dig inte. Och precis då kom en ung kepsman i sin bil och liksom tryckte gubben åt sidan. Jag hade fullt sjå med att få undan den gamle och hann inte ta bilens nummer. Annars hade jag satt dit den jäkeln.

Här har jag aldrig gått sa han sedan. Jo, det har du nog. Du har hämtat mig jätteofta, här bodde min bästa kompis. Nej då, vi måste upp där. Jag ser den här vägen från mitt fönster där jag bor säger han sen. Vi ska upp där borta. Nej, vi ska rakt fram sa jag. Gå upp på trottoaren människa.
Det är ingen fara bara man ser sig för sa han. Så där höll det på.

Titta däruppe bor jag sa han när han såg ett höghus. Nej, det där är andra hus sa jag. På åttonde våningen ser jag ut över hela sjön här sa han. OK - ibland är det bara att hålla med.

När vi väl kom fram till Gröna Villan så fanns där ingen fika att få, bara julbord. Så vi vände åter och tillbakapromenaden var likväl den ett enda stretande att få den gamle att hålla sig på trottoaren. När vi väl kom kom tillbaka så var han i alla fall rödkindad och nöjd över att fått ha sträckt ut och att han motionerat mig. Ja du sa han, här känner jag inte igen mig men jag brukar sova därinne sa han och pekade in i ett sköljrum. Det var inte utan att det kändes lite OK att lämna in honom om man får säga så. Tryggt att se att han var omhändertagen när jag gick. Till skillnad mot när han bodde hemma och man inte visste vad som skulle kunna hända när man vände ryggen till.

Idag kom jag till insikt - han är sämre däran än jag trodde faktiskt. Han kanske inte ska gå ut på egen hand, det verkar inte så. Men däremot så måste vi fixa så att han får annan stimulans, även om hans intellektuella kapacitet börjar tryta så har han ganska mycket kvar och den måste underhållas. Demenssjukdomen ser ju inte likadan ut för alla samtidigt tyvärr. Det är inte juste att blanda dem alla på en avdelning. Man kanske kan ordna med gemenskap mellan avdelningarna för dem som är lite friskare? De borde om inte annat få äta tillsammans så att de upplever någon slags gemenskap ändå.

Det finns mycket att hålla på med i den här branschen, den saken är klar. Nu ska jag jobba för att de får mer personal. Kanske ska söka jobbet som äldrevårdschef i Sumpan, det blev visst ledigt häromdagen när det visade sig att de hade den sämsta äldrevården i hela landet. Men ska man vara rättvis så handlade det bestämt om hemtjänsten mer än om äldrevården som sådan. För där min gamling befinner sig är då personalen toppen.

När man sedan läser om hur en annan gamling kan ligga och dö på ett servicehus utan att någon märkte att hon var borta så blir man förtvivlad. Hur kan sådan ske? Gamlingar är onekligen oberäkneliga och ibland vill de inte ha hjälp och då måste det i sin tur respekteras, men vilken olycka när något sånt här händer. Det är verkligen den yttersta konsekvensen av ett liv i total ensamhet. Monica Gunne har skrivit en utmärkt serie artiklar om att bli gammal i Aftonbladet, läsvärt är vad det är. Det finns förstås solskenshistorier också, men alltför mycket är mycket elände och det är dags att ändra på den saken. Rätt snabbt.

(intressant)

Tidigare i samma ämne från mina tangenter: Just det en typ studentkorridor vore bra... , Inte räcker det med rödvin om omvårdnaden är svag...Det är få män på äldreboendet...Höll på att klämma ihjäl mig på strykbrädan...Idag sätter vi upp gardiner på äldreboendet...Jag har blivit med pensionär... - skrevs i februari(Aftonbladet)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, åldringsvård, pensionär, alzheimer, äldreboende, värdighet, samhälle