När man blir gammal ska man ha det muntert och bra...

Så blir det äntligen lite diskussion på och om äldreboendet Ekbacken i Sumpan. Det är många anhöriga som har klagat på åldringarnas tillvaro och även Länsstyrelsen har nu synpunkter. Mycket bra att det kommer upp ordentligt på agendan nu. Jag har nämligen själv en gamling boendes där och det finns mycket att önska vad gäller vården. Så när kommunledningen nu kallar företagen som driver Ekbacken till krismöte så kan jag bara se det som ett gott tecken för de boende. Det kan inte bli sämre. Bara bättre.

Jag har i ett antal bloggposter här beskrivit min egen gamlings erfarenheter. Det blev en chock för oss alla i familjen när vi förstod vad det innebar att flytta till ett demensboende. Från att den ena dagen förvisso varit förvirrad med svårigheter att hålla koll på spisen och dygnsrytmen men ändå pratsam och social. Dessutom van vid en daglig kontakt med andra glada gamlingar i samma situation och en trevlig och engagerad personal på dagverksamheten Solbacken som är beläget i samma hus Ekbacken, till att plötsligt befinna sig vara inlåst och inte ha någon kontakt med omvärlden utöver de som finns på avdelningen måste vara otroligt frustrerande. De flesta av de andra boende är så långt gångna i sin demens att de inte är kontaktbara och absolut inte möjliga att ha någon social samvaro med.

Övervägande delen av personalen har inte svenska som modersmål vilket försvårar såväl samtal som möjligheten att relatera bakåt i tiden. Som bekant har äldre människor mer kontakt med sitt långtidsminne och det skapar mervärden för dem att kunna prata om det som hänt. När man själv håller på och tappar sitt språk så är det än viktigare att den man kommunicerar med har samma språk. Hur ska man annars kunna förstå varandra. Kroppspråk i all ära, men det räcker inte i längden.

Varför har ni låst in mig, jag kommer ingenstans säger gamlingen. Jag har inte gjort nå´t. Det har han sannerligen inte heller. Själv funderar jag ibland på att ge honom koden till hissen så att han kan gå ut själv. Men det vore kanske väl ansvarslöst. Personalen gör nog så gott de kan, alla är vänliga, men i det här fallet räcker det inte. De har dragit ner på personalen rejält har man sagt mig och det får förstås konsekvenser för de boende.

De pensionärer som inte tappat all social kompetens har behov av en dräglig tillvaro. Det är med sorg i hjärtat jag ser min gamling tyna bort, sakta men säkert. Mest av tristess och känslan av att vara helt hjälplös inför sin situation. Han hatar att vara inlåst men framför allt avskyr han känslan av att inte ha någon att prata med på dagarna. Det anordnas olika aktiviteter, men det är av det kollektiva slaget och det är inte meningsfullt för alla. I synnerhet inte för dem som vill samtala med andra, det går inte att göra det under allsångsaktiviteter. Nog kan man tycka att det vore bra om de boende på Ekbacken snarare fick möjlighet att umgås med varandra utifrån hur sjuka de är och inte utifrån vilken avdelning de befinner sig på.

Kan inte förstå varför det inte finns fler dagverksamheter där vardaglig social meningsfull samvaro kan ske för den som klarar av det. Som det är i dag så finns dagverksamheten Solbacken bara för de som fortfarande bor hemma. Men även de som behöver mer omsorg har behov av en vardagskontakt med andra människor. Det räcker inte att ha personliga kontaktpersoner. Min gamling vill inte ha någon dadda säger han utan han vill bestämma själv. Är det så konstigt? Visst är han förvirrad och demensen börjar slå igenom, men än så länge vill han tala om aktuella politiska frågor, veta vad han har på sitt bankkonto och undrar hur vi mår och vad vi gör. Visst glömmer han och visst ringer han på nätterna för att han inte har koll på tiden. Visst behöver han numera tillsyn dygnet runt för att få hjälp med livet. Men att han i princip skulle bli avstängd från vardagslivet var inte något någon av oss kunde föreställa oss.

Jag har inte personligen deltagit i de anmälningar som nu är på gång mot Ekbacken. Men jag har personligen talat såväl med personalen som gör så gott de kan. De kanske tycker att jag är en jobbig anhörig som kommer och lägger mig i. Vi har blivit ombedda att ringa innan vi kommer och hälsar på. Har också talat med biståndshandläggaren på staden som säkerligen hon också gör så gott hon kan. Alla är vänliga, men man bollas från den ena till den andra och inget händer. Det är ganska tröstlöst. Därför känner jag en viss glädje och känner en strimma hopp nu för att min gamling kanske ska hinna få det bättre nu så att han också kan vara glad och känna sig lite nöjd sina sista år.

Tänk om han kunde få besöka sitt gamla Solbacken några timmar om dagen och slänga lite käft med tjejen i cafeterian som han gillar. Just nu har jag en känsla av att han mest betraktas som en bångstyrig lite småilsk gammal gubbe. Det kanske till viss del stämmer men sånt ska man kunna hantera på en vårdinstitution. Själv har han gett upp och säger att han ska sluta äta som protest mot tristessen, livet är ändå slut säger han. Kan de verkligen låsa in mig på det här sättet? Jag har ingen att prata med, det är ingen som förstår vad jag säger. Så kan vi inte ha det för våra åldringar. Det måste till en ändring och det kanske finns en strimma av hopp för Ekbacken nu. Det kan bara bli bättre.

Mina tidigare texter om livet som anhörig till en gamling som inte självklart klarar sig själv:

Åldringsvården och julen…
Var hör gamlingarna hemma...
Just det en typ studentkorridor vore bra...
Inte räcker det med rödvin om omvårdnaden är svag...
Det är få män på äldreboendet...
Höll på att klämma ihjäl mig på strykbrädan...
Idag sätter vi upp gardiner på äldreboendet...
Jag har blivit med pensionär... - skrevs i februari

Jag vill absolut påpeka att jag inte tror att verksamheten blir bättre i kommunal regi. Vem som utför arbetet ska inte spela någon roll egentligen. Det är hur kraven ställs från det offentliga som är det viktiga. Upphandlingen! Utbildningen av personalen är en annan aspekt - se Siliviahemmet som förebild. Detta handlar inte om att vara moderat, socialdemokrat eller något annat. Det handlar om att vara människa och det är vi allihop oavsett politisk tillhörighet. Jag vill också påpeka att det nu inte handlar om att tjafsa om vem som sa vad och vem som gjort vilket. Det handlar om att se till att det här fungerar. Alla blir vi gamla.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, åldringsvård, servicehem, god man, moderaterna, regeringen, alliansen, hemtjänsten