Jag har fullt upp med Google+

därför skriver jag inte. Men det finns en del att ta itu med den saken är klar.

Dags att ta itu med förpackningsindustrin...

På olika håll byggs det nu fantastiska avfallssorteringsstationer. Återvinning av avfall är en stor fråga och det är viktigt också av många olika skäl. Inte minst de miljömässiga. Hushållen uppmuntras att slänga rätt grejor på rätt plats. Det till och med kontrolleras om man gör fel. Varje sommar är det veckotömning här hos oss. Jag tyckte det var en bra idé att stoppa i en påse pinnar för att fylla tunna. Det är brännbart tänkte jag. Det ansåg dock inte sophämtningen och lyfte ur säcken och ställde den bredvid! Kan detta vara möjligt. Att de kolla i soptunnan. Jo då, efter samtal med enreprenören fick jag veta att det bara är "våta sopor", dvs. matavfall som får läggas i soptunnan.

De flesta har väl hemma något slags system för att sortera sopor. Man kan köpa färdiga skåpinredningar till och med. Glas hit, plats där och papper på ett ställe, liksom plast och sen metall. Och så färg, lösningsmedel och batterier. Ambitiöst tar man bilen och åker runt och lämnar på rätt ställe.

Ofta träffar man på anläggningar som ser ut så här. Nu är detta en vinterbild men det såg exakt likadant ut när jag var på platsen häromdagen. Bortsett från snön. Nu luktade dessutom. Detta är utanför matbutiken. Fräscht?

Som sagt ta itu med förpackningsindustrin. De borde åläggas restriktioner likaväl som vi som enskilda ska göra det. Ta tag i början av kedjan och se till att det inte tillverkas så mycket olika konstiga förpackningar. Varför ska juice och mjölkförpackningar numera ha en plastkork? Det står på att den ska återvinnas som returpapper och som plast. Varför ska hushållen stå och sortera och åka runt med detta? Varför inte se till att det är rätt från början? Man kan tycka att sopsorteringen i hushållet är en bra sak, men hur vore det att se till i steget före, att det inte blir så mycket förpackningar överhuvudtaget.

Vi kanske rent av ska börja plocka av alla förpackningar i butiken och låta dem stanna där? Vad händer då? Trots allt så är det producenterna som har förpackningsansvaret och politiken borde börja där. Kräv enkla förpackningar. Det är något konstigt med att hemma i köket stå och skölja ur förpackningar med varmt vatten och sen ta bilen för att åka runt till olika ställen och få dem insorterade på rätt ställe.

Här är en till som funderat i samma banor, fröken Arktis. Förpackningsansvar - vad är det?


DN

Att misskreditera andra...

"Med förtal avses att utpeka någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämna uppgifter som är ägnade att utsätta denne för andras missaktning" Detta står i lagen. Det är en allvarlig sak att utsätta enskilda personer för misskreditering. Men ack så lätt det är hänt. Det kan räcka med att man insinuerar om att något KAN vara fel för att det ska dra igång en räcka av andra händelser och inom kort så ÄR det, utan att fakta tillkommit.  Att i omskrivande ordalag framställa andra som om att de kanske är ohederliga, begått felaktigheter och liknande kan ställa till det rejält på det personliga planet för den som är utsatt. Genom att starta rykten kan man få igång oerhörda känslosvall hos berörda och det kanske utan att det finns någon anledning alls. Ingen VET egentligen heller hur det ligger till, man bara antar och så får moralen (bristande moralen) ha sin gång.

Media hänger gärna på och Anders Pihlblad berättar i sin läsvärda bok Drevet går om flera olika händelser där människor farit mycket illa av den ryktesspridning som ofta får fäste i medias välkända drevmentalitet. Det finns personer som drivits att ta sitt liv. Så illa kan det gå. Det förvånar mig att vi människor så lätt ger efter för dessa antaganden, lösa rykten och elaka tal. Hänger på och VET precis hur den och den är och hur förskräckligt det är och vad som hänt och vad som förekommit. Detta utan att vi har en susning. Bara den egna synen på hur det antagligen gått till. Den är ofta fylld av fördomar och vi attribuerar, målar våra egna förutfattade meningar på andra. Ofta påhejade av ett gäng bredvid.

Det finns förstås också personer som utan att blinka försätter andra i såna situationer, det kan räcka med några lätt förtäckta ord bara som pekar i en riktning för att omgivningen ska gå igång. För de VET ju hur det är. Frågan är om man inte ska granska ryktesspridares avsikter också? Det finns ofta en dold agenda där.

Överhuvudtaget ska man vara försiktig med att uttala sig om andras tillkortakommanden och eventuella felsteg innan man har rejält med fakta. Förtal är ett brott som kan ge fängelse. Rejäla böter borde utdömas oftare. Att skada andra människor borde kosta rejält.

Tillägg: Jag har länge intresserat mig för hur människan som blir utsatt för drev, för förtal och liknande mår. Ibland finns det reell anledning att ta en djupare titt på sakfrågor. Måste medge att det blir lätt att hänga på när det drar igång. Men jag försöker oftast se det från flera håll och tror att det kan vara bra att göa det och inte bara kollektivt flyta med.

Rekommenderar Anders Pihlblads bok Drevet går. Den handlar i huvudsak om mediedrev men tar upp många aspekter av hur människor upplever hur det är att vara ansatt.

Funderar på att fira midsommar utan politik...

GLAD MIDSOMMAR ALLESAMMANS...

och som vanligt tack till Fredrik Wannheden som trixade med bilden...

Det finns bara förlorare...

Alla som deltagit i interna konflikter i en organisation vet att det bara finns förlorare. Den som ställer sig triumferande och känner sig nöjd med att putta ner andra kommer själv att falla och fallet blir högt. Många står tysta på uppvägen. De vittrar möjligheter. Men på nedvägen är det få som försöker ta emot i fallet. I synnerhet inte de som man trampat på. Det där är nåt man lärt sig med åren. Det är klassiskt.

Interna maktstrider i politiken kan vara hur fula som helst. Det handlar mycket sällan om sakfrågor. Personfrågor, vem som gillar vem är vad det utkristalliseras till. Många tappar lusten att delta i fortsättningen. De flesta började engagera sig för att få vara med och påverka samhällsutvecklingen inte för att bråka. Diskutera sakfrågor livligt är en sak, det måste man få göra i en demokratisk församling. Det är grundläggande. Men om människor som inte vill diskutera anser sig vara ledande så stoppas den demokratiska verksamheten upp. Hot uttalas mot den som ifrågasätter och talar ut, om du inte sitter fint i stolen och håller med så blir du av med uppdragen. Många viker där och sen blir det tyst.

Är det demokrati? Nej det är tragiskt.

Här kan man läsa om Konflikttrappan och kanske fundera lite var ens egen konflitk befinner sig. Ibland är jag tacksam för att jag är beteendevetare. Då kanman ställa sig lite utanför och betrakta det hela. Det betyder å andra sidna inte att man ska avstå från att delta om man känner för det.

Lögnen som redskap - är det hållbart...

Maria Hagbom talar om lögnen som redskap i en artikel och menar att det är i de små lögnerna som det uppenbara blir tydligt. Hon har inspirerats av en artikel som Andreas Braw ordförande i KDs ungdomsförbund skrivit på Millan. Han ställer frågan - Varför ljuger Håkan Juholt? Han tar upp flera olika exempel.

Nu är det väl så att vissa människor har svårt med sanningen, de är rent av rädda för den och konstruerar sin verklighet genom att försköna den på olika sätt. De vrider och vänder på olika sätt för att ge dem själva fördel. Innerst inne så vet de nog att de är ute på hal is. Men allt gäller för att inte tappa ansiktet. Halvlögner, omvända påståenden blir vardag. Som regel kan de inte svara på en enda fråga av logisk natur. Det finns ett problem för dessa personligheter, omgivning består inte av idioter. Många hänger med för att de inte vill vara med i bråk förstås. De kanske har fördelar som de inte vill bli av med. Eller så erbjuds de fördelar för att hålla sig lugna. Det håller oftast bara till begränsad del.

Detta ser man dessvärre överallt. Det i sig betyder inte att man behöver gilla det hela. Eller hur?

Men vad är en lögnare egentligen? Det finns olika sorters lögner. Den vita lögnen används ofta för att man vill att den man talar med ska känna sig mindre ledsen, trots att man vet att det är katastrofläge så försöker man trösta. En annan sorts lögn är bluffen, där man försöker lura mottagaren till att tro att något är på ett visst sätt helt enkelt fastän man vet att det inte är så. Den stora lögnen eller propagandan finns ofta i politiken. Hitler var en framstående lögnare i den genren. Syftet är inte att informera utan att påverka. Saklighet saknas ofta och innehållet är ofta medvetet falskt. Vilka medel som helst används för att få sin vilja igenom. Det är synnerligen obehagligt. Dessvärre så är det ganska vanligt. Den manipulerande lögnen sysslar ofta psykopatiskt lagda människor med.

"Lögn, manipulationens grund, är psykopatens vardagliga verktyg och den kan återanvändas utan blygsel eller skamkänsla. Blir lögnen avslöjad är alltid felet andras eller på sin höjd ett minnesfel. Följdlögn blir oftast trodd då den utsägs med all den charm och övertygelse som psykopaten har. Samvete och ånger som styr andra människor saknas ofta helt hos psykopaten, i stället används andras samvetsömhet för att styra andra mot sina egna mål och syften. Andra är verktyg för psykopatens verksamhet."

I Wikipedia kan man läsa om makthavares propaganda: "... Den som sprider propagandan avser att förändra folks bild av en fråga eller deras förväntningar på ett sätt som sammanfaller med spridarens egna mål. Ofta kopplar odemokratiska makthavare bruket av propaganda till bruket av censur – om en person eller myndighet ur mediautbudet med hjälp av censur tar bort oönskad information blir hela mediautbudet en propagandakanal för makthavaren..."

I de sociala mediernas tidevarv blir det allt svårare att komma undan med sina lögner, det är alltid någon ser och ertappar. Det ställer förstås till problem för den som har något att dölja.
Vem ljuger? Kanske att vi alla gör det ibland av olika anledningar. Det kan handla om makt på olika nivåer. Att vilja underlätta för sig själv att slippa obehag kanske. Vissa människor ljuger mer än andra. Det kan vara ett sätt att få ro, att slippa obehag. Man ska ha klart för sig att en lögn behöver inte vara det för den som uttalar den eftersom det väl kan kan representera vederbörandes sanning. Vi ser och betraktar världen utifrån vår egen vinkel. Så är det.

Visst är det lättare att betrakta världen i svart och vitt, då kan man ju välja vad man ska ta ställning till och behöver inte fundera mera sedan. Men är det inte just funderandet vi behöver. När det gäller att rädda någon som håller på och drunknar så måste man ta ställning direkt. Men annars så behövs tänkandet. Brist på eftertanke ställer till det väldigt mycket. Väldigt mycket.

Politiken är viktig och människorna i den också...

Politik är kul, bland det roligaste som finns faktiskt. Pulsen i debatten och de engagerade människorna runt omkring är det som driver. Man tycker en massa saker och bryter det mot andras tankar och så småningom kommer det ut något av det hela. Borgerliga eller socialistiska idéer, det är en smaksak. Det är en fantastisk känsla att vinna en debatt. Inte just det där att vinna eller bestämma över andra  utan den känsla då man upplever att man fått någon annan att tänka en meter längre, eller rent av själv ändrat ståndpunkt. Konfrontation och stridigheter kan vara, det är sakfrågedebatten som är viktig. Alla klarar inte den förstås, det kan vara svårt att abstrahera och visst är det lätt att använda sig själv som exempel varvid frågan direkt hamnar på personnivå. Det är kanske därför en del personer väljer att ta en mer instrumentell position. En del använder hellre makt än debatterar och det är också synd.

Fredrik Segerfeldt skrev tidigare en gästblogg här på MMK där han reflekterar över politikens villkor. Han beskriver en sida av saken man helst skulle slippa känna till. De politiska partierna och det gäller rakt över dem alla har en kultur som inte är så trevlig alla gånger. Interna maktkamper pågår ständigt och det handlar väldigt lite om de politiska frågorna.

Se på kommunalrådet i Nordmaling som betraktas som ett arbetsmiljöproblem. Läs artikeln om hennes arbetsmetoder i TCO-tidningen.  Det är inte nådigt. Kommunalrådet själv intervjuas och ger sin syn på det inträffade. Det finns alltid flera sidor av saken. Se den intervjun här. Där säger hon att hon i fortsättningen ska kommunicera via kommunchefen. Jag tror att det är rätt tänkt. Politiker representerar folket och kommunchefen bossar över verksamheten som ska genomföra och verkställa de politiska besluten. Det är de senare som politiskt ska följas upp, via kommunchefen. Man måste kunna jobba genom andra. Känna tillit, våga släppa. Risken finns att om man tar på sig för mycket själv blir inget gjort. Men kan man känna tilltro till en person som kanske rent av ljuger för att försköna sig själv. Den e-post hon skickat och låtsas om att någon annan har gjort. Man vet inte, det kan vara så. Läskigt i så fall. Självklart går det inte att sitta på distans och förstå vad som exakt skett i Nordmaling eller ens vems fel det är. Men ett är säkert och det är att det finns en konflikt.

I Strängnäs finns det en enskild politiker som inte får vara med i vare sig det ena eller det andra partiet. Det råder personkonflikt där. Det gör det på fler ställen. Och man kan undra varför. Om alla lyfte upp frågan till att handla om den politik som de flesta av oss startade med så skulle det inte behöva bli så tjafsigt. Dp skulle flera kunna komma överens och det där interpersonella tragedierna få stå undan. Det vorde det bästa. För partiet.


Arena Prolog: Politikdöden (från 2006, men intressanta tankar där)

Lojalitet, protest eller sorti...

L Ö R D A G S T A N K A R...

På arbetsmarknaden är det ganska hårt reglerat hur man ska förhålla sig till varandra. Arbetsgivare och arbetstagare har ett givet regelverk. På den offentliga sidan har man som anställd större rättigheter vad gäller att protestera mot sånt man tycker är galet. Där är det förbjudet för arbetsgivare att efterforska källor om något ofördelaktigt om organisationen kommer fram. Exempelvis. Att det sedan blir problem i arbetsgruppen på grund av missförhållanden på olika sätt är en annan sak. För mig är det självklart att man är lojal mot sin arbetsgivare, man kör på helt enkelt och står emot omgivningens attacker. Det är svårare att vara helt överens med de interna dumheterna.

Vad gäller politiken så finns det flera anledningar till att man engagerar sig där. För egen del så handlar det om värderingar och hur samhället ska formas för individen och inte tvärtom. Det är grunden som väl dessvärre fått en annan innebörd på sistone, med det övervakningssamhälle vi håller på och dundrar rakt in i nu, där individens rätt till ett privatliv får allt mindre betydelse. Det finns alltid en kostnad med allt man engagerar sig i. Pro och Con alltså för eller emot, mest hela tiden.

När det gäller politik så kan man tycka att det är en verksamhet där just tyckandet ska ha det största utrymmet. Eller hur? Att det är intresset för samhällsfrågor som ska stå i centrum och att man ska kunna diskutera olika frågor med sina medpartister och även med andra. På det högre makroplanet så är det en självklarhet, men på det lägre lokala planet är det en helt annan sak. Där är inte alltid åsikter välkomna. Där drivs politiken inte alltid så mycket för politikens skull som för politikerns. Det kan uppstå väldigt mystiska situationer. Som att föreningen betraktas som den egna firman på nåt sätt. Men att sitta av flera timmar långa möten och hålla käften om allt är inte OK. I synnerhet int enär man gör det på sin fritid. Man måste få uttrycka en åsikt om det om man tycker att något är konstigt, avigt hanterat eller rent av fel. Av någon märklig anledning så är detta inte riktigt rumsrent. Säger man något eller drar ut en tanke en meter längre så betraktas det som besvärligt. Man blir en bråkstake. Är inte det konstigt? Det här beror på att vissa personer har väldigt svårt att släppa ifrån sig kontroll och tolkningsföreträde. På något sätt handlar det om att ha missförstått maktens betydelse som samhällsförändrare. Makt förblindar många och de ser makten som en möjlighet att bestämma över andra istället för att se den som en möjlighet att förändra och agera. Om någon protesterar i sak så förflyttas det gärna till att gälla den egna personen och betraktas som ett personpåhopp. Som tränad i ifrågasättande och kritiskt tänkande efter många års studier på universitetet och kanske lite talang kan det bli en chock att möta personer som anser att det är ointressant med fler vinklar än den egna.

Det är självklart att det uppstår problem med en sådan kultur. Människor har olika motiv varför de engagerar sig. En del gör det av sociala skäl, andra för att man kan få arvode och så några för att de brinner för själva samhällsengagemanget, demokratin. Möjligheten till arvode kan vara en anledning till att man är lojal och håller med, det är som de som är tysta när mobbning pågår. De ser men för att inte själva bli inblandade håller de tyst och vänder bort blicken.

Det är ingen rättighet att vara med i en poltisk förening. Men det är heller ingen skyldighet ska man komma ihåg. Man kan göra val som sker utifrån någon slags rationellt tänkande utifrån den egna situationen. Återigen så vägs för- eller emotargumenten. Det kan bli svåra val. Man vill å ena sidan delta i att driva den övergripande partipoltiken men inte delta i det destruktiva maktspelet som pågår på lägre nivåer. Ska man stanna kvar i organisationen och jobba för förändring med risk att ta mycket stryk själv eller ska man helt enkelt lämna och börja på ny kula? Detta kan bara man själv avgöra.

I vår kommun finns det flera avhoppare som startat egna falanger och ändå håller sin röst i grunden på riksnivå. Men lokalt tycker man att det är hopplöst. Av olika anledningar.

Hirschmans teori om Protest eller Sorti är intressant i sammanhanget. Det är en fråga om lojaliteter. Han menar att man kan rösta med fötterna och dra sin kos eller stanna kvar och protestera. Alternativt stanna och vara missnöjd men lojal. Allt har en kostnad både för individen och för organisationen. Engagerade människor växer inte på träd och de behövs för att politiska organisationer ska växa. Men engagerade personer behöver utrymme och om det inte skapas så uppstår problem. En del är långsiktiga och kan se bortom den situation som för tillfället pågår.

Enligt Hirschman - min tolkning...

Man protesterar
Får gensvar eller blir ignorerad
Val: att göra sorti eller vara lojal och rösta på som tidigare
Sorti: Väljer annat parti alternativt startar ett eget nytt.

Man gör sorti
Startar eget parti eller väljer att stödja annat.

Problemet är ofta att det uppstår en maktkamp mellan individer när alla inte är överens om detaljer eller styrning. Den som vill bestämma och kanske har makten att göra det också agerar på olika sätt. Det kan vara genom att förtrycka den som uttalar avvikande åsikt, exkludera personen från information, se till att den "bråkige" inte får möjlighet att agera politiskt osv osv. Det finns många alternativ här och de används på olika sätt, politiska organisationer borde ha en strategi för att separera människor som inte kommer överens, skapa kanaler att verka i. För politikens skull. Samtidigt ska man komma ihåg att det inte finns några chefer i en ideellt driven organisation. Det är därför det är så viktigt att lyfta blicken och fundera över vad det handlar om.


Sen vill jag hävda att det också måste finnas någon slags kompetenskrav på de som ska ha de övre positionerna på vallistorna. Och det ska säkras innan de hamnar där. I valtider sker det mycket bakom kulisserna som nog väljarna skulle bli förvånade över om de kände till. Handlar väldigt lite om partipolitik. Tyvärr.

Sorti eller Protest är en stor fråga. Politiska partier måste i allmänhet börja fundera över det här. Ska politik vara som att sälja TV-apparater till alla? Eller ska politiken ta hänsyn till demokratiska principer och låta engagerade medlemmar vara med och driva det hela. I instängda strukturer sticker de senare. Det är en olycklig utveckling på många sätt. 

Hirschman på Wikipedia
(intressant)

När Maud avgår så är det öppet för spekulationer...

Lyssnar på presskonferensen med Maud Olofsson, positiv upplevelse - hon är så himla avspänd och skrattande idag. Verkar nöjd med sitt beslut.

Alltid spännande när någon avgår och det går runt ett varv till i politiken. Det har verkligen hänt mycket de senaste åren. Maud Olofsson har jag alltid gillat och hon har gjort en hel del och har på något sätt passat ihop med Reinfeldt, Björklund och Hägglund. Nu har hon bestämt sig och vill lämna över till nästa och det finns många och hon hoppas att det kommer att bli en öppen process. Maud förordar att det blir flera som anmäler sitt intresse. Det låter underbart. På många ställen är det förbestämt vilka som ska få alla positioner. Liten klick ger till sig så att säga. Det är trist för demokratin det.

Nu vill Maud plocka svamp. Bra - livet har många dimensioner. Ge henne en rejäl avtackningsfest. Trogna duktiga partister ska avtackas.

Nu ska man förstås vara med och spekulera om vem ska efterträda henne. I min bloggande tillvaro har jag haft förmånen att träffa väldigt många mycket trevliga partister från alla partier. Även från oppositionen. Centerpartister har fått ett stort utrymme i mitt hjärta. Magnus Andersson, Annie, Federley, Hanna, Staffan D,  Johan H, Pär Ankersjö, Anna-Karin Hatt med flera. Men vem är jag att tycka, jag är moderat än så länge. Man vet dock aldrig. Alliansare definitivt.

Lena Ek är min egen favorit. Förändring är nämligen inte nödävndigtsvis lika med föryngring. Favoritcitatet kommer från Platon, ungefär så här - "Det är först efter 50-års ålder man är färdigdanad att träda in i statens högre ämbeten".

Hur som helst lycka till Maud. Och alla andra.

Bloggar: Ekonomisten, Johan, Johan H, Johan W, Kent, Magnus, Peter, Ringborg, Sebastian.

Svd, Svd2, Svd3, Svd4, Svd5, Svd6 , DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, Expressen, Expressen 2, Expressen 3, Svt, Aftonbladet, Aftonbladet 2 , Aftonbladet 3, SR,


Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Maud Olofsson, centerpartiet, regeringen, moderaterna,

Att gråta sig till makten...

Det finns många olika trix att använda för att försöka få ett övertag i debatten. Ett av de värre är när man använder sig av känslor för att misskreditera andra. Gärna känslor och inspiration, men inte manipulation. Vi har hört ordet stupstock användas till leda av socialdemokrater för att påvisa att den borgerliga regeringen är okänslig och fullständigt empatilös, vi har på senare tid fått begreppet barnfattigdom nedtryckt i halsen. Det är inte seriöst. Vem vill se fattiga barn? Ingen naturligtvis. Däremot finns det olika tankar kirng hur man kan lösa problemet.

Gråt är en annan effektiv variant att använda för att uppnå makt och uppmärksamhet. Barn gråter ofta när de inte får som de vill. Bortskämda ungar brukar vi säga då. Egentligen handlar det om att de inte kan kommunicera vad de vill på rätt sätt och det är frustrerande för dem och så börjar de böla. Det är också ett effektivt sätt att få uppmärksamhet. Vilken vuxen kan stå emot ett gråtande barn?  När barnet blir äldre så ändrar de sina strategier och gråter inte längre för minsta lilla grej. De har lärt sig att kommunicera på annat sätt.

Det finns dock vissa människor som fortsätter med gråtandet för de har sett att det är en effektiv väg att få som man vill. Så även i vuxen ålder gråter de för att manipulera sig till att få sin vilja fram. Gråt väcker många känslor hos omgivningen och vilken man kan motstå en gråtande kvinna? Beskyddarinstinkten slår till och kommer som ett brev på posten. Vem vågar vara dum mot denna arma kvinna? Fiender ska motarbetas, skyddslingen måste tas om hand.

Bakom gråten finns dock en högst medveten strategi, genom att gråta får man över många på sin sida och så får man som man vill. Det bortskämda barnet fortsätter att agera på samma sätt i vuxen ålder. Det finns i grunden en bristande kommuniaktionsförmåga men gråten hjälper till så att man får sin vilja fram. Gråt är informativt, det är synd om den som gråter. För de allra flesta är det så, men man ska veta att det inte bara är ett sätt att visa sorg, glädje och ilska. Det kan vara manipulativt också. För att få som man vill.

Det är mycket effektivt. Men är det särskilt vuxet? Nej det kan man inte säga. Är det trevligt, nej det kan man inte säga. Vad gör man åt personer som beter sig så? Jag har ingen aning faktiskt. Man kanske ska börja med att genomskåda dem. Hur många gråter sig till makten? Inte många män.

Män kör dock med andra metoder och i det fallet måste jag medge att jag själv är lite manlig av mig. Jag ställer frågor, för att ruska om. Men som Lena Mellin skriver "I krig, kärlek och politik är alla medel tillåtna. Även de fula". Hon beskriver i sin text hur Juholt genom sina frågor fick Fredrik Reinfeldt och den borgerliga regeringen att framstå som hårda och känslokalla.

Jag brukar ställa frågor om man tänkt på de konsekvenser vissa beslut kan få. Det uppskattas inte alltid. Det finns de som tror att jag är elak, men faktum är att jag bara vill att man ska vara förberedd på det som kan komma. Man kan ju vara kort- eller långsiktig i sitt tänkande, eller hur?

Med en tiopoängskurs i praktisk retorik uppmärksammar man sin omgivning och kan snabbt se vad som är härskartekniker, manipulering, medvetet eller ej. Det gillar inte alla förstås...

Mikro och makro - känsla och förnuft...

Lyssnade självklart på partiledardebatten idag. Det gjorde nog alla politiknördar kan man tänka. Många av oss hängde på twitter och fingrarna nästan blödde efter alla kommentarer. Någon försökte sticka emellan med andra frågor men de försvann nog i bruset. När det är debatter är twitter som bäst, kommentarerna bara dundrar in och alla vi som är med fattar precis. Andra kan tycka att det är trist. Men vafalls likagärna som man ska behöva upplåta primetwittertid till fotbollsfantaster så.

Nåväl detta var första gången som Juholt och Fredrik Reinfeldt skulle mötas på riktigt. Det gjorde de också. Jag bryr mig inte så mycket om att diskutera det politiska innehållet, det har många andra gjort redan. Bland annat Kent Persson.

Däremot är det intressant hur det hela förmedlades. Juholt är en koleriker jämfört med Fredrik Reinfeldt som väl snarast får kallas melankolisk i det här sammanhanget. Inget negativt tänkt i något bara en beskrivning på den kontrastverkan det blev att lyssna på dem båda. De har så olika temperament. De var båda bra var och en på sitt sätt, men det som slår mig är att de talar på helt olika plan. Fredrik Reinfeldt mer makroorienterad, de övergripande dragen hela tiden och Håkan Juholt mer på mikroplanet, närmare människan och den enskildes problem. Det blev som en kamp mellan förnuft och känsla på något sätt. Jag tror att vi kan få en intressant debatt med lite liv i framöver. Ulf Bjereld noterade också kontrasterna.

Överhuvudtaget när man ställer den lille pojkens behov av glasögon mot att det gäller att fixa så att alla får jobb så att de klarar att köpa glasögon till sina barn så uppstår det krockar i tankeverksamheten. Det är det känslosamma mot det mer instrumentella. Det finns ett problem här. Det är enkelt att dras med av det individnära, det väcker känslor medan det mer instrumentella känns hårt och kallt för att använda Juholts begrepp om Sverige. Att något beskrivs med siffror och statistik behöver dock inte betyda att det inte finns några känslor under ytan. Det är snarare ett intellektuellt sätt att försöka lösa problemen och känna ett visst ansvar för dem i det större sammanhanget. Men det skulle nog inte skada med lite mer uttyckt värme här och där. Jag vet att den finns.

Eftersom all media med självaktning har en retorikexpert så har MMK en egen betraktelseanalytiker. Det man kunde se var att statsministern nästan satt och somnade under talen. Det kan förvisso bero på att han tyckte att det var trist, men troligen är han mer professionell än så. Min analys är att det saknades lite frukt, choklad eller annat sockerkickande där. Blodsockerfall, eller kanske dålig luft rent av. För övrigt tror jag att man kan vara rätt trött ibland när man är statsminister, verkar vara ett tufft jobb. Håkan Juholt for runt som en duracellkanin där och var som ovan skrivet både snabb och rapp i repliken. Framförallt så talade han väldigt tydligt om för SD att det inte var frågan om några samarbeten mellan (S) och SD, något som Åkesson inte ville lyssna till. Kan bli intressant att se hur de lägger upp det. Saken är väl den att SD trots allt gör som de vill och det är besvärligt för båda blocken.

En sak jag lärde mig av Marie Göransson på TV i morse var att man kan hantera en hel mening hur som helst, men att man ska höja rösten och vara skarp och tydlig vid sista ordet. Aldrig släppa kraften där för då tunnar det bara ut. Jag läde mig på en föreläsning i retorik av hennes kollega Stina Ekblad att man ska låta orden gå genom kroppen när man talar. Till saken hör att under den föreläsningen som varade två timmar så gjorde jag inte en enda anteckning och jag kom ihåg vartenda ord som sagts i flera år efteråt. Politiker har mycket att lära av dessa två kvinnor. Tips att använda dem för att pigga upp retoriken lite.

Det kan bli roligare politiska debatter framöver. Det är dagens sammanfattning från den här positionen. Twitter är nästan roligast. Mats Knutson tror att det kan bli frågan kapacitetsproblem i Almedalen. Det kan jag tala om att det var det redan förra året. Det märkte vi som höll på som värst då. Men som sagts ovan twitterdeltagandet med alla enskildas kommentarer kring debatter är nästan roligasta. Ibland sticker det in lite udda grejor. Så här skrev jag idag @maryxj vill man följa vad alla andra skrev så kan man med fördel kolla på hashtaggen #svpol.

Aftonbladet  Aftonbladet2 SvD  DN och DN2 och Dn3 och DN4 och DN5 och Exp

Allmän bloggkompott: Peter Högberg och Westerholm och Sven-Erland V och Tokmoderaten
Jinge och Thomas och Martin och Johan och Mattias och Högberg och Johan och Anna och Sebastian


Läs även andra bloggares åsikter om politik, partiledardebatt, fredrik reinfeldt, håkan juholt, moderaterna

Grattis till Hanna och grattis till CUF...

När man bloggar och är intresserad av politik så träffar man många intressanta personer. Det skapas en gemenskap över partigränserna som är oerhört stimulerande. Bloggandet öppnar dörrar som många inte förstår. Det vet vi som håller på. Kontaktytorna vidgas bortom den egna lokalföreningen och det politiska samtalet drar ut på nätet.

I min egen lokalförening finns det de som fnyser åt mitt bloggande, det har ingen betydelse menar dem och vi talar inte mer om den saken.  Du har ju tid säger de. Tid är nog den mest jämlika grejen vi har - 24 timmar om dygnet menar jag. Snarare handlar det nog om ett aldrig sinande intresse för att delta i och vara med och utveckla den politiska debatten samt försöka påverka det som sker. Allt kan man inte påverka och inte direkt heller, men lite... Tid är nog den mest jämlika grejen vi har - 24 timmar om dygnet. Det där vet ungdomarna idag och så en del av oss som hänger med i detta - för att vi gillar det. Bland bloggarna suddas åldersgränser och andra traditionella grupptillhörigheter ut, alla pratar med alla och bryter tankar, delar med sig av åsikter och det är oerhört stimulerande. Det politiska samtalet finns på nätet numera. Thomas Bodström berättar i sin bok om ett torgmöte han själv deltog i. Det fanns en åhörare, en man som låg på en bänk och sov. Plötsligt satte han sig upp och bad Bodström att flytta sig en bit bort om han skulle stå där och gapa... Det är lite signifikativt för hur intresset för politik kan se ut på gator och torg idag. Det är inte så stort om man säger så - det finns andra arenor.

En av de mer begåvade och trevliga personer jag mött är Hanna Wigenius som nu valts till ordförande i centerns ungdomsförbund. Som alliansare blir man glad åt att det finns så många duktiga yngre personer som står ut med den ibland otroligt tröga politiska processen.

Hanna ryter till ganska ofta på sin blogg, Missbesserwisser - det är härligt att delta i det. Jag hoppas att hon fortsätter med det. Förre CUF ordföranden Magnus Andersson har blivit kommunalråd i Solna.

Heja Hanna! Du är en tuffing. Vi ses på barrikaderna och förmodligen i Almedalen.

Själv är jag oerhört lycklig över vårt eget ungdomsförbund MUF, där finns det verkligen också många begåvningar. Nu under ledning av Erik Bengtzboe, tidigare av gulliga och smarta Niklas Wykman som numera håller igång på Finansdepartementet,.

Många unga människor tar ton och utrymme idag och den möjlighet som internet skapat med interaktivitet, dialog och gränslöshet kommer att vara demokratin till godo. Mycket bra. Mer öppenhet - det tjänar vi alla på. Hanna kommer att vara en av dem som kommer att förändra den politiska debatten.


Politikerbloggen DN SvD  CUF


Läs även andra bloggares åsikter om politik, CUF, Wagenius, MUF, moderaterna, internetdialog, alliansen

Värnskatten har blivit en skatt på flit..

G Ä S T B L O G G A R E N
Caroline Szyber - läs hennes blogg här

Värnskatten har blivit en skatt på flit

Värnskatten driver bort inhemska experter från Sverige medan Alliansregeringen inför expertskatt för utländsk expertis, motsägelsefullt? Ja. Så varför behåller då regeringen en av de mest tillväxtfientliga skatterna - värnskatten?

Nyligen öppnade Alliansens partiledare upp för en förenkling av den så kallade expertskatten. Orsaken är att i den hårda internationella konkurrensen blir de höga svenska skattenivåer besvärliga när företagen vill locka till sig utländska experter eller andra nyckelpersoner.
Förändringen av expertskatten visar att regeringen insett att världens högsta marginalskatter inte är en lysande idé i en global ekonomi. I en globaliserad värld är det riskabelt att avvika negativt från mängden. Genom våra höga marginalskatter gör Sverige det i dag. Skatterna blir ett allvarligt hinder för internationellt verksamma företag att lägga viktig verksamhet i Sverige. Det kan handla om huvudkontor men också om funktioner som huvudkontoren vill ha nära sig. Forskning, utveckling, marknadsföring, juridisk kompetens är bara några exempel på sådana funktioner.

Värnskatten infördes av Socialdemokraterna 1995 som en tillfällig lösning men har sedan hängt kvar år efter år. Nu när ekonomins hjul börjat rulla igen på allvar och statsskulden krymper är det dags att en gång för alla avskaffa värnskatten. Om Sverige skall kunna stå sig i konkurrens med andra länder måste vi göra oss av med den ballast som tynger. Förändringen
av expertskatten är en sådan viktig reform – men den är inte fullt tillräcklig.

Värnskatten har blivit en skatt på utbildning. Faktum är att svenska studenter tillhör dem som tjänar minst på högre studier i OECD. Värnskatten har blivit en skatt på flit. Regeringens linje att sänka skatter för dem som tjänar minst är helt rätt inriktning och bör fortsätta. Men reformerna bör kompletteras med marginalskattesänkningar, annars riskerar Sverige en
obalans i skattessystemen. Det blir visserligen ekonomiskt attraktivt att börja arbeta, men inte att gå vidare, bygga på sin utbildning, fortbilda sig och göra karriär. Gradvis kommer lönsamheten att sträva efter en högre lön och ett bättre jobb att minska. Skatten tar därmed udden av drivkrafter hos människor och får mycket negativa konsekvenser.

Alla politiska reformer skall givetvis prövas mot budgetutrymmet, så gäller även för värnskattens avskaffande. Värnskatten drar endast in några promille av de totala skatteintäkterna. Det är alltså ingen kostnadstung reform att genomföra. Dessutom skulle enligt Långtidsutredningen ett avskaffande sannolikt inte leda till minskade intäkter för staten. Det är nödvändigt att göra mer för tillväxt, företagande och forskning i Sverige. Storstadsregioner har en naturlig dragningsförmåga och lockar företag, investeringar, kompetent och välutbildad arbetskraft, expertis och kunskap.

Vi som bor och verkar i Stockholm känner av detta. Men om storstadsregionerna skall orka fortsatta vara viktiga motorer i svensk ekonomi måste vi ges förutsättningarna för detta.

Nu växer trycket inom Allianspartierna att ta bort värnskatten en gång för alla. Detta går att göra på olika sätt antingen avskaffa den i ett steg eller ta det i flera faser i samspel med sänkning av brytpunkten i den statliga skatten. Vi var många som hade hoppats att regeringen
i budgeten skulle satsa på att ta bort värnskatten men man valde att inte ta den chansen. Det kommer dock nya möjligheter - min och flera med mig har förhoppning att Alliansregeringen prioriterar frågan framöver och verkar för att värnskatten tas bort inom överskådlig tid.

Caroline Szyber (KD)
riksdagsledamot och distriktsordförande för KD stad

************
Så här vänligt skrev Caroline om mig tidigare. Tack å tack, det hade jag missat.




Läs även andra bloggares åsikter om politik, värnskatten, anders borg, moderaterna, KD, Szyber, regeringen

Cancertelefoner och glädjedödare

G Ä S T B L O G G A R E N

Waldemar Ingdahl

bloggar om Vetenskap på Voltaire

Världshälsorganisationen WHO gick under stor uppmärksamhet ut med att strålningen från mobiltelefoner kanske kan orsaka cancer.  Har nu WHO och vetenskapen svängt ?  Svaret är nej. Vad beror den här typen av larm på, och hur påverkar de politiken? Låt oss fundera över det.


John Ioannidis varningar i New Scientist om den press som epidemiologer upplever för att finna resultat är värd att ta till sig. Ioannidis skriver om att forskningen är fragmenterad, satt under hård press att överskatta samband  och betonar ofta enskilda studier mer än helheten. Han har en poäng i att det vore bra om forskare registrerade beskrivningar av sina experiment före försöken. Det behövs göras åtskillnad mellan oddskvoter och relativ risk , vilket inte alltid sker.


Självfallet är det bra med öppenhet med data också. Resultat som publiceras väljs ofta ut på att de är sensationella, och det blir svårt för utomstående att göra om studierna.


Medias intresse för mobiltelefoners hälsorisker är förstås stort  men det har gjorts relativt få studier om dem. WHO:s studier på andra områden, som passiv rökning , har visat sig inte stämma.


Nu har mobiltelefonerna funnits i årtionden. Kanske så många som  8,5 miljoner svenskar har en mobil eller smartphone idag. Enligt PTS har 97 procent av alla mellan 16-75 år en mobil. Då borde vi ha börjat se en ökning i cancerfallen. Det finns inte vare sig i en studie från Karolinska eller från Strålskyddsinstitutet eller en studie om Norden mellan 1974-2003 eller den stora Interphonestudien


En av dem som funnit risk, och vars studier ställs mot främst Interphonestudien, är Lennart Hardells grupp vid Örebro universitetssjukhus, som t.ex. i en studie i International Journal of Oncology . Hardell ger en intressant beskrivning av mötet där WHO:s uttalande beslutades på sin blogg ”mojligen-cancerframkallande”-grupp-2b/ och är väl värd att läsa för att se hur arbetet går till och tidspressen. Det har varit en hel del debatt om Interphone studier vs. Hardell, och det sammanfattas bra av vetenskapsjournalisten Ed Yong hos Cancer Research UK . En expert servar en potentiell fara och en annan genast skickar tillbaka ett tryggt lugnande, behöver vi inte vara rädda för. Det är så vetenskap går till. Frågan bränner till när underlagen sedan används för att skapa policy.
Från Ed Yong ser vi att det finns fem kategorier av risker för cancer, där det här larmet hamnar under kategori 2B, att det finns begränsad bevisning för att något orsakar cancer men det är inte övertygande. Sålunda detta kanske, fast det mesta kan ju ”kanske” ge cancer.


Vad en svag korrelation säger forskaren är var hon ska titta efter kausalitet. Tills att någon finner ut sättet på vilket mobiltelefoner orsakar cancer, en bra biologisk mekanism, är det fel ur en vetenskaplig synvinkel att säga att det finns en risk. Observationer kan främst eliminera orsaker, inte bekräfta dem.
Fast här kommer försiktighetsprincipen in i spelet, så länge något inte bevisats vara ofarligt så kommer lagstiftare och reglerare att se det som en potentiell risk. Det är ett av de stora problemen med den här sortens stora studier som letar efter mycket små effekter.


Ofta hittar du brasklappen att ”det behövs mer forskning”. Det behövs alltid mer forskning, och flera vetenskapliga tidskrifter har börjat att reagera på att frasen används för att ge relevans åt ett resultat som inte riktigt står sig. Då kan man ha med någon uppmaning om att använda hörselsnäcka eller hålla barnen borta från mobilen. Det går ju också att rekommendera att inte göra någonting, då en synlig effekt inte ha gått att få fram och vetenskapen inte ger ett utslag.


Kommer det här att leda till att mobiltelefoner och smartphones blir förbjudna? Inte troligt, men policy bildas genom att lägga pussel, och att det finns en bit till för att börja starta upp fler regleringar. Ofta försöker bemöta detta med att fråga glädjedödarna: är det så farligt?


Det stoppar sällan rädslan. Att politiska motståndare vill använda rädslan för sina syften  ger en delförklaring. Grundproblemet är mer komplicerat, som bl.a. Benjamin Hunt förklarat.  Vi lever i ett väldigt mångfaldigt samhälle där vad som ger glädje är väldigt individuellt och varierat. Däremot vill ingen få en hjärntumör. Det är svårt att få grepp om hur betydande riskerna egentligen är, och då tillverkarnas omkostnader sällan är synliga för konsumenten  eller ger en tydlig fördel för konsumenten vill de inte bära någon risk.


Regleringar skapar dock lägsta standarder, inte högsta standarder. Nu ligger incitamentet för producenten i att billigt och enkelt möta minimikraven. Tänk om säkerhet också var ett försäljningsargument? Den kunde visas genom tredje part, eller genom att samla information på nätet om att just den här telefonen är kvalitativt bättre. Då finns drivkraften att söka nya lösningar.

**********


Uppdatering. Apropå undersökningar av olika slag så tar Sydsvenskan upp en intressant artikel om skräcken för internetbrott. Även där gäller det att ta undersökningarna med en nypa salt säger experterna.

(intressant)

Den interna konkurrensen och demokratin...

Om det är vi vuxna som är förebilder för demokratin så kanske vi ska rannsaka oss och fundera lite över hur det går till i de politiska partierna. Det är mer fulspel än man vill känna till. Fredrik Segerfeldt skriver i en gästblogg här på MMK om sitt uppvaknande när han kom in i politiken och trodde att det skulle finnas öppen dialog och fria tankar och kloka människor.

"I stället klev jag in i en värld av narcissism och tjuv- och rackarspel. Av slagsmål om uppmärksamhet och makt. Av bittra intriger och ambitioner. Jag insåg att en toppolitiker ägnar 95 procent av sin tid och kraft åt hur han eller hon ska komma ut bra i media, kunna göra taktiska poänger mot motståndarna och hur han eller hon ska få fördelar gentemot konkurrenterna i det egna partiet".

Trots detta lyckas vi få någon slags ordning ändå menar han dock. Och visst är det så. Men när man är mitt uppe i kaoset är det inte snyggt. Man kan ju se hur kommunalrådet i Nordmaling funkar. Det blev så mycket klagomål på henne att hon blev beordrad att flytta ut från kommunhuset för att hon betraktades som ett arbetsmiljöproblem. Hur löste hon det? Med ödmjukhet? Nix box - hon såg till att kommunchefen fick sluta. Det var den tredje på fyra år, så det kanske inte är bara kommuncheferna det är fel på. Vad tror ni?

Chefer kan kickas det är värre med förtroendevalda. De sitter på sina mandat hur de än beter sig i princip. Thomas Bodströms berättar i sin bok Inifrån - makten, myglet, politiken om jakten på makten efter  Mona Sahlins avgång, som han betraktar som en kupp från Juholt med flera. Något de förstås dementerar. Vem vill tillstå att man spelar fulspel. Såna falanger finns i alla partier och det får man dessvärre leva med. Politisk verksamhet som en såpopera utan jämförelse där ingen av konkurrenterna drar sig för öppna angrepp skriver Bodström och menar att det väl inte finns något som kan ta så mycket kraft som att försöka förgöra den andre. Särskilt om den anses stå i vägen. Debatt i media är inte ovanligt.

Bodström säger att han inte vill bli ordförande för att priset är för högt för honom som person och dessutom har han inte den rätta förankringen i partiet. Inte hos Juholt i alla fall den saken är klar, han drar sig inte för att säga att Bodström är bra på att sälja böcker men inte så bra på att skriva. Det är ungefär som vår egen listetta sa om mig under valrörelsen när jag kandiderade - och så har vi Mary, dock ej på valbar plats. Underförstått att det inte var någon idé att rösta där inte. En inte så juste puff för min betydelse för politiken, eller hur? Det handlar om samma parti. Man vänjer sig dock och tar andra vägar. Ty mandatperioder kommer och går. Man kan förstå allt det där efter några år av insyn i hur det fungerar och vilka trick som används för att komma fram själv. Det är inte vackert.

Samtidigt kan jag så moderat jag är tycka att det är lite synd att Bodström väljer bort politiken ty han är en modernt tänkande människa som har erfarenheter utanför den politiska sfären. Det kan aldrig vara fel om man ska företräda den stora allmänheten. De där som också kallas väljare ni vet. De kommer ofta i skymundan i de politiska organisationerna tyvärr.

Kielos skriver att politiker drivs av storhetsvansinne.  Det som gäller är att bli respekterad inte älskad. Jag tror att det går att kombinera. Hon drar upp Fredrik Reinfeldts numera välkända uttalande om "... folket vars förtroende jag bär". Det kan ju tyckas vara ett ganska kryckigt uttalande ståendes för sig själv. Alla kläcker vi ur oss saker som vi kan få anledning att ångra efteråt när omgivningen gjort sin tolkning av det hela. Jag kommer ofelbart att tänka på mitt ordspråk från "I know that you believe that you understood what you think I said, but I am not sure you realize that what you heard is not what I meant. (Robert McCloskey).  Fredrik Reinfeldt är en trevlig person och inte alltid så högtravande i sitt språk som just detta gav uttryck för. Men utdraget ur sitt sammanhang så kan det bli lite hur som helst. Jag menar om Juholt kan kläcka ur sig att han fått 800 svar på en kontaktannons så tänker man att intresseklubben noterar, men visst kan man undra över vad han egentligen ville ha sagt med det. Han kanske är som jag är, en pladdrig typ helt enkelt. Det behöver inte vara negativt.

Johan Westerholm tar upp tankar kring de olika partiernas process och kultur. "De som uppbär interna förtroenden och externa uppdrag måste våga måla bilder av sin idé och sin vision med sitt politiska engagemang och inte fastna i ett politiskt samtal som baseras på formalia samt resonemang kring olika enskilda budgetposter."  På central nivå har moderaterna lyckats bra med just den saken, det lär dock ta ett tag innan man hinner med på det lokala planet där det fortfarande är mer provinciellt, det ligger förstås i sakens natur.

Mina egna erfarenheter som väl mest är knutna till den lokala sidan av det hela är att det verkar svårt för många att just måla framtidsvisioner för att det kanske inte ens finns någon politisk idé. Då fastnar man lätt i det som varit och det blir maktkamperna med de egna som får mest fokus. Sen undrar vi varför ungdomarna har annat för sig. De kanske inte gillar det de ser.

Demokrati

Min egen drivkraft för att hålla på med politik har med ett aldrig svikande intresse för att förändra, skapa nytt, ändra på felaktigheter osv. Inte att hålla på och bråka med andra. Yttrandefrihet, högt i tak, diskussioner, samverkan, erfarenhetsutbyte, intellektuella utmaningar, lärande och såna saker - det är politik för mig. Jag kanske inte passar in här är tankar som med jämna mellanrum flyger förbi i mitt huvud när jag inser att kontexten är dolda sändlistor så att man inte vet vem man delar information med. I förväg planerade möten där inga diskussioner pågår. Vad som ska sägas och hur det ska röstas är uppgjort innan. Den som säger något eller kanske ifrågasätter bemöts med tystnad och missnöje och betraktas som bråkig. Det är inte demokrati för mig.

Martin Moberg skriver om demokrati på sin blogg "... genom att låta diskussionen få flöda och åsikter nötas och blötas kan en väg mot en mer konkretiserad och begriplig demokrati synliggöras för de unga som idag inte ser den direkta kopplingen mellan demokratin och vardagslivet."

Peter Högberg "För ska vi kunna behålla demokratin är det inte att trumma in att den är bäst för våra unga utan att i realiteten låta dem bli en del av demokratin. Det innebär att vi måste riva partierna, som de ser ut idag. Se över vilka som står på listor och göra det möjligt att på ett helt annat sätt komma och gå."

Demokratidiskussionen behöver fortsätta... Vi får göra det på nätet ty i de olika församlingarna har man annat att göra än syssla med demokrati. Tyvärr så är det så...

Kent Persson har en sund syn på det här med makt, den får inte berusa menar han. Man får hålla igen.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, demokrati, öppenhet, konkurrens, politikerrollen, fulspel

Ungdomarna har annat att tänka på ...

Med anledning av gårdagens stora diskussion kring en undersökning som visar att unga människor har en ganska lättsam inställning till demokrati och tycker att det skulle vara OK att betala för ett jobb samt ha någon sm bestämde. En del tycker inte att de talat om detta i skolan.

Jag får en tanke här. Det kanske rent av är så att när man är ung så har man annat att tänka på. Hur man ska få tag på sprit till partyt, de nya brallorna och kanske vart man ska åka på semester och om killen i andra klassen verkligen kollade åt ens håll när han for förbi nyss.

Intresset för demokrati och samhällsengagemanget är inte lika stort hos alla. Visst finns det sannerligen mycket duktiga och kunniga ungdomar som intresserar sig för politik och samhällsfrågor, inte minst ser vi dem i våra ungdomsförbund. Men det kan vara så att övriga tycker att det finns annat som fyller tillvaron just nu. Därav kommer att det kanske inte är helt självklart att "vi måste få med ungdomarna" på allting.

Släpp in de som är intresserade så kommer de andra vartefter. I bästa fall. Den här frågan kanske inte är så stor som den verkar. Värre då att många äldre inte bryr sig.

DN

Det är inte bara ungdomar som funderar över demokratin...

Med anledning av den senaste rapporten om att ungdomar kan tänka sig att välja parti för en summa pengar och att de inte tycker tycker att demokratin är så viktig så fick jag en kommentar här på bloggen. Väl värd att fundera på.


Oscar sa...

http://www.wvs.gu.se/

Här har du länken till undersökningen.
Där går det att läsa att det inte bara är ungdomarna som föredrar en "stark ledare" utan lika många gör det i spannet 30-39 år och 40+.
Alltså ca 23% av Sveriges befolkning tycker det är Ganska bra/Mycket bra med en diktator....

Varför tas inte detta upp i media det borde vara ännu mer skrämmande :S

Alltså det kan vara ett problem som är större än det först såg ut. Sen kan man fundera över ordet dikator. Det finns mycket inbyggda fördomar i det begreppet. Kan det vara så att vi i Sverige är sså vana vid vår frihet att vi inte riktigt greppar vad en diktatur skulle innebära? Hur som helst så är detta ett problem att tas upp i de högre sfärerna. Det är inte bara vad skola lär ut som det handlar om, det är hur vi överhuvudtaget uppfattar demokratin som sådan. Kanske inte helt självklart att bara ta den för given?

(intressant)


(SvD) Expressen Expressen2 DN

Blogg: Anna Ekström

Läs även andra bloggares åsikter om politik, demokrati, diktatur

Reflektion om politiken...

G Ä S T B L O G G A R E N
Fredrik Segerfeldt 


I min ungdom, precis då när man skulle bli vuxen, hade jag väldigt stor respekt för auktoriteter. Resonemanget gick ungefär så här: Det enorma komplex som vi lever i fungerar rätt väl. Kärnkraftverk pumpar ut el, företag med 100 000-tals anställda gör miljardvinster genom att vara mer effektiva än andra och stora myndigheter hanterar svåra samhällsfrågor. Det kaos jag kände att samhället skulle kunna ha karakteriserats av hade undvikits, tack vare en massa smarta människor som vägleds av rationalitet.
Eliten, de som styr och ställer, måste således vara väldigt intelligent, kompetent och full av integritet, tänkte jag som 20-åring. Annars skulle samhället braka ihop rätt snabbt.

Det var utmanande men samtidigt oroande för en universitetsstudent. Skulle jag kunna skaffa mig den kunskap och de egenskaper som behövs för att spela en sådan roll, i politik, förvaltning eller näringsliv?

Sedan när jag blev äldre och yrkesverksam insåg jag att inte heller människor med fina titlar och uppburna positioner och över 50 papp i månaden är särskilt annorlunda, utan bär på samma brister och svagheter som alla andra människor. Det var en insikt som förstärktes när ens vänner och bekanta blev chefer i näringsliv och media, riksdagsmän och ministrar. Det var inte utan att man undrade hur det hela faktiskt håller ihop.

Det gäller särskilt politiken. Jag hade som alla andra tänkt mig att verkligheten skulle ligga rätt nära idealbilden där två eller flera krafter med olika ideologiska utgångspunkter för ett konstant, tufft men hederligt samtal om samhällets utveckling, som väljarna sedan får ta ställning till.

Jag tänkte mig människor med kunskap och insikt som för en initierad dialog om hur samhällets utmaningar bäst ska hanteras. Statistik och forskningsresultat behandlas hederligt och öppet. Merparten av energin går åt till att tänka och fundera på så bra lösningar som möjligt.

Men oj vad jag bedrog mig. I stället klev jag in i en värld av narcissism och tjuv- och rackarspel. Av slagsmål om uppmärksamhet och makt. Av bittra intriger och ambitioner. Jag insåg att en toppolitiker ägnar 95 procent av sin tid och kraft åt hur han eller hon ska komma ut bra i media, kunna göra taktiska poänger mot motståndarna och hur han eller hon ska få fördelar gentemot konkurrenterna i det egna partiet.

Och så var det det här med kaffekokarna. Det är de som varit på flest partimöten, varit med i den lokala partiföreningen längst och som druckit kaffe flest gånger med flest medlemmar. Jag insåg helt enkelt att riksdagsledamöterna, de som nästan dagligen bestämmer hur jag ska leva mitt liv, faktiskt inte är några raketforskare. Och det handlar inte bara om Monica Green, utan stolpskotten finns även i borgerligheten. De är bra
på att koka kaffe, på att få sin politiska sekreterare att skriva många debattartiklar i valkretsens lokalpress om hur förträfflig den egna regeringen är och på att trycka på rätt omröstningsknapp.

Och då är jag tillbaka på ruta ett: hur i hela friden lyckas vi undvika kaos? Sannolikt beror det på att vi lever i en mer naturlig, spontan ordning än jag trodde, att vi har långt längre till kaos än jag som tjugoåring kunde ana. Det känns rätt tryggt ändå.

*********

Läs Fredriks egen blogg här.

När inte ens politiker vill snacka politik...

Trist läsning idag om att yngre personer gärna säljer sin röst för pengar och tycker att Sverige borde styras lite mer diktatoriskt. Den senaste undersökningen World Values Surevey visar på detta oroväckande tillstånd. Läs Staffan I Lindbergs artikel om undersökningen i DN. Skrämmande läsning. Men kanske inte oväntad.

Förvisso ska man alltid ta undersökningar med en nypa salt. Men att det finns problem med demokratin är uppenbart på många sätt. Fredrik Segerfeldt skriver om dilemmat som ingen talar om "... aspekt på politik är att det nästan alltid handlar om avvägningar och målkonflikter. Två värden eller intressen står mot varandra. De flesta politiker har föga intresse av att kännas vid att dessa konflikter existerar, eftersom de är politiskt obehagliga. För ofta visar det sig att ens ideologi får en att göra ett val i denna konflikt som är både moraliskt svårt att försvara och som kan se dåligt ut i väljarnas ögon."

Avståndet mellan politiker och väljare är för stort. Politiker vill inte debattera och prata politik. Ett kommunalråd uttalar att hon inte tycker om att det skapas opinioner som inte finns. Opinion och debatt är en självklarhet i en demokrati men om politiker har inställningen att det är onödigt så spelar det ingen roll vad någon säger, det blir aldrig ett samtal. Toppstyrningen av politiken är ett aber. Så på så sätt är det självklart att de unga inte tycker att det är någon idé att hålla på. De har annat att göra.

Politiker måste begripa att de också bara är människor och väljare måste inse att dom är av samma sort. Distansen mellan politiker och väljare måste bort. Här har också media ett ansvar. Minsta lilla felsteg så är dreven igång och politiker hängs ut som om de vore en annan sort och fritt villebråd. Det kan i sig vara en förklaring till varför man helst håller sig på sin kant och går och gömmer sig. Men det är en farlig väg som ökar klyftorna, vi behöver diskutera mer politik och inte mindre. Framförallt behöver vi diskutera demokrati. Hela tiden. Det är i det närmaste det börjar. Kanske redan när kommunerna bestämmer sig för att inte släppa in de politiska partierna i skolan under valperioden.

Gunnar H - "Vi behöver förstå att demokrati är den värdering som formar vårt samhälle. Det handlar inte om någon teoretisk och inåtvänd debatt utan om vår förmåga att förstå hur ett samhälle förändras. Annars blir det det andra värderingar som förändrar vårt och andra samhällen."

För övrigt så tror jag att det finns hopp, för diskussionerna har flyttat ut i de sociala medierna och där når allt fler varandra. Det kan bli en överraskning redan i nästa val. I Thomas Bodströms bok beskriver han ett torgmöte. Endast en man som ligger på en soffa finns där. Bodström börjar tala och mannen reser sig och säger ungefär så här "kan du inte gå bort en bit härifrån om du ska stå här och gapa".

Intresset för demokratin ökar om man får komma till tals, annars är det ingen idé. Envägskommunikationen är ointressant för de flesta yngre personer. De gillar interaktivitet, att få intryck av andra och ge uttryck för sina egna åsikter.

Böhlmark, Kent Persson, Tokmoderaten, Anne-Marie Ekström  , Christian O

Mattias  Anybodys  Fredrik i Sollentuna

Expressen  SvD AB 



Läs även andra bloggares åsikter om politik, demokrati,

Vi behöver fler Rambergare i Sverige...

Anne Ramberg har alltid fascinerat mig med sitt raka sätt att både ge utlopp för sina åsikter och svar på tal. Vi behöver fler sådana personer i det här landet, sådana som utmanar och ifrågasätter när det bara rullar på. Jag är väl iofs ganska bra på detta själv, att vara frispråkig men innehar inte den position som gör att det får samma genomslag som när hon tar ton. Fler frispråkiga människor behövs, det ruskar om och får andra att tänka - förhoppningsvis.

Hon har nu tagit ett grepp på medias drev mot Kungen. Jag håller fullt med här. Det handlar om ett drev med olika agendor i bakgrunden. Den som vill ha bort monarkin jublar förstås. Moralpanikens företrädare gottar sig i allt usch som är förknippat med sex och rock´n roll. Gangstrarna hänger på förstås och flinar säkert rejält bakom gardinen. Här ska säljas böcker nu och kanske vi kan lura en och annan på någon miljon också. Kanske att de har annat fuffens för sig i bakgrunden och vill dölja det genom att avleda uppmärksamheten genom att ge ljus åt den pågående mediadrevet. Det är liksom deras grej.

Aftonbladets Jan Helin debatterar mot Anne Ramberg i Agenda och säger att det är viktigt att ta reda på om Kungen ljuger för om han gör det så har vi en konstitutionell kris säger han. Det vore säkert mumma för kvällstidningarna ett bra tag framåt om det är så. Han menar att bilderna finns och att det är viktigt att ta rätt på om de är äkta. Matsson i Expressen vrider nu kritiken mot Anne Ramberg eftersom hon känner kungafamiljen. Ibland blir det så konstigt här i världen, för att man känner någon så blir man alltid diskvalificerad för att ha egna åsikter om något. Objektivitet är förstås viktigt på alla sätt även här. Men att framföra generella ståndpunkter bör man kunna få göra. Om objektiviteten är så väldigt framstående i kvällspressen kanske man ska ta en funderare över.

Hur vore det att börja i en annan ände?
Finns det äkta bilder? 
Att manipulera bilder är inte svårt. Inte alls. Lite kunskaper i Photoshop räcker.
Finns det överhuvdtaget något för Kungen att ljuga om?
Vi vet inte det ännu.

Gå på nattklubb är inte förbjudet. Hamnar man på gangsternattklubb så kanske man inte ens vet om att det är så. Jag har en känsla av att vi alla hamnar i situationer som vi inte har full kontroll över. Vi läste nyligen om en av Stockholms populäraste retauranger där ägaren åkte dit för terrorism! Har alla som besökt den krogen varit bekanta med den saken? Förmodligen inte.

Om bilderna som det prasslades med i skogsdungen är oäkta så är det snarare så att Kungen ska ha sympati som blivit utsatt för dessa trista anklagelser och medias krav på att han ska abdikera och de beskyllningar för att ljuga inför alla.

Granska gärna, det är viktigt - men granska alla sidor. Både Kungahuset och gangstrarna - Vad har de för avsikter med det här? Sälja böcker? Skrämma omgivningen?  Försköna sin egen roll? Eller vad?

Camilla Henmark går nu ut igen och berättar om sitt liv med Kungen. I Expressen. Jag läste i boken om Kungen och hans liv vad hon sagt där och det haltar i logiken. Många av berättelserna gör det. Den unga kvinna som nu sitter och talar om att Kungen var på nattklubben i USA säger ingenting annat än att han var där och att han drack drinkar. Alla som har varit i USA vet hur väl de känner till allting, de har ofta ingen aning om vad som finns runt nästa kvarter. Det gäller förstås inte alla, men de smartaste och utbildade personerna i USA jobbar nog med annat än att vara värdinnor på nattklubbar. Oh Sweden, Yes Copenhagen... Det är ganska nära, men dte skjuter ingen hare. Jag kan ha fel.

Nåväl vi lär få se vad detta slutar... Skoj är det inte.
Drev tappar ofta kontrollen, det är så det är, och den hemska sidan med dem. Vi alla dras lätt med av dem dessutom och det är en del av problemet det också. Om vi inte vågar ska vi byta jobb säger Jan Helin. Tror inte att han är en dålig kille, han gör sitt jobb. Men men... det blir väldigt dubbelt och det ställer till väldigt mycket problem för enskilda som kanske i slutänden är helt oskyldiga men i förväg dömda. Det brukar man få veta när det är över...

En annan jurist med åsikter är Mårten Schultz numera professor i ämnet  Uppsala. Han skriver att om denna blodtörstiga jakt som nu pågår gör att monarkin avskaffas så bör vi allt frukta den republik som i så fall skulle komma i stället.

AB

Bloggen det Progressiva USA håller inte med mig eller Anne Ramberg. I USA har man en annan syn på vad som publiceras. För mycket självcensur i svenska pressen tycker han. Paul Ronge tycker att kungen ska abdikera. Att gå på nattklubb är inte brottsligt skriver Svensson. Nej det är inte det. Har Kungen hamnat i klorna på gangsters så behöver han skydd och hjälp.

Vi behöver fler Rambergare - såna som vågar gå emot strömmen och ifrågasätta. En annan intressant artikel har Sigfrid Leijonhufvud skrivit där han undrar över om det inte är dags att se över de pressetiska reglerna. Klokt tänkt där. Märk väl mitt i denna dundrande kavalkad av skriverier om Kungen så är det inte ALLA medier som skriver och jagar på. Bara vissa. Hur kommer det sig? Det är ord mot ord.

Hur som helst så gillar jag Kungen och vårt statsskick. Jag är inte bekant med dem bör tilläggas, inte ens på långt håll. Men jag tycker att det fungerar bra med Kungahuset som symbol för Sverige.

Osjubloggen om drev

(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om Kungen, mediadrev, anne ramberg, kvällspressen, nattklubbar, mänsklighet

Någon måtta får det väl ändå vara...?

Uppdatering: Vi moderata bloggare gjorde en Netroots och gick samman. Texten producerades av en av oss och vi skrev på och bestämde oss för att publicera samma text. Detta tilltag i den politiska bloggosfären har naturligtvis gett efterskvalp. Peter Högberg  (s) har åsikter och fler lär väl komma. Westerholm är förmodligen nöjd som mätt katt här för att han fick lite fart...

 

Jag förstår inte Westerholms märkliga attack  - det är fler som inte gör det.

NÅGON MÅTTA FÅR DET VÄL ÄNDÅ VARA...?

Någon måtta får det väl ändå vara...?

När man tycker olika om politik så är det rätt naturligt att man hittar frågor där man inte kan dra jämnt och samma slutsatser i vissa frågor. De är ofrånkomligt att man kolliderar i debatten, ibland våldsamt - ibland bara lite lätt. Nu bevittnar vi något som bara är att likna vid en frontalkrock...

Någon måtta får det väl ändå vara...?

Ledstjärnan i Netroots, Johan Westerholm, skriver i dag på ett sätt som inte kan betraktas om något annat än en frontalkorock, där motståndarna skall flyga ut genom vindrutan och landa i en dynghög. Westerholm skriver om ett nedlagt arbetsmiljöinstitut och den människosyn som måste ligga bakom beslutet. Sällan har skillnaderna mellan god och ond varit så tydlig som i Westerholms text:

"...Färre inspektioner leder naturligtvis till fler brister som inte kan åtgärdas på arbetsplatserna och därmed ökar risken för olyckor. Även olyckor med dödlig utgång.

Det jag kan ha mina funderingar över är kanske inte så mycket att mina politiska motståndare Mary X Jensen, Fredrik Antonsson, Fredrik Lidby och Thomas Böhlmark inställning till den förda politiken. Det jag kan tycka är direkt osmakligt är däremot att denna FB-grupp, som bara vill markera mot det ökande antalet dödsfall, är så i totalt avsaknad av företrädare för Alliansen i allmänhet och moderaterna i synnerhet. Mary, för att ta ett exempel, brinner mer för vår statschefs mediebild än hon vill vara med och skänka de som dör på sina arbetsplatser en tanke under en enda ynka minut.

Ingen av dem har haft orken, modet eller intresset att gå med i FB-gruppen för att markera sin respekt för de som förlorar livet i arbetet. Alla finns de i andra fora med på FB i en rad andra grupper men inte i denna.

Detta säger tyvärr en hel del om vilken människosyn som främst moderater odlar. Eller syn på arbetare skall jag väl säga. Som förbrukningsmaterial, när en tagit slut så kan den med lätthet ersättas av en annan."

Men någon måtta får det väl ändå vara...?

Johan funderar över vår inställning till den förda politiken för att komma fram till att det är osmakligt att vi som är så aktiva på Facebook inte har haft modet, orken eller intresset att gå med i just den där FB-gruppen när vi är med i så många andra grupper. Därefter dras då slutsatsen att borgare i allmänhet och moderater i synnerhet därför tycker att det är helt okej att arbetare dör, skadas, lemlästas på sina arbetsplatser. Vår människosyn är sägs vara sådan, iallafall mot de som arbetar...

Problemet för Westerholm i detta resonemang är att ingen av oss hade någon som helst aning om att den gruppen fanns. Vi tycker naturligtvis att den här FB-gruppen är helt rätt ute när de vill hedra de som fått se livslågan slockna på arbetsplatsen, av olika skäl - men där det mest upprörande naturligtvis är slarv, dåliga rutiner eller ett eftersatt säkerhetsarbete. Men att gå med i gruppen nu känns falskt, även om vi alla kommer att ha våra tysta minuter vid lunchtid den 8 juni.

Det finns hundratusentals grupper, miljoner sidor på Facebook och att hänga med i vad som finns och vad som görs är omöjligt för vemsomhelst - utom för Johan Westerholm. Problemet för Westerholm är att han själv gick med i den där gruppen först när han blev upplyst - efter ett samtal från de som startat sidan. Antingen struntade han i sidan först, eller så var han precis lika oinformerad som vi andra. Förmodligen det senare, även om man inte kan vara säker på att så är fallet.

Det finns en annan Facebook-grupp - 'Förhindra mord, våldtäkt och misshandel' - som lyfter fram lidandet i inbördeskrigets Kongo. Barn och kvinnor lider i tysthet, systematiska våldtäktskampanjer är en del av vardagen på samma sätt som den ständigt närvarande rädslan för misshandel, tortyr eller döden. Det är en facebook-grupp av miljoner, men det är en grupp som vi är med i - men inte Johan Westerholm. Betyder det att Johan Westerholm går omkring och tycker att det som sker i Kongo är okej?

Alls icke - Westerholm har nog inte sett sidan och kan inte ta parti på nätet när han inte hittat dit. Johan Westerholm bryr sig säkert om lidandet i Kongo, precis lika mycket som vi bryr oss om det tragiska faktum att det dör byggnadsarbetare i Sverige under sitt yrkesutövande. Men där Westerholm har som mål att klistra på oss en människobild där vi inte känner igen oss själva, så erkänner vi iallafall att vi vet att Westerholm trots allt är en god människa.

Detta trots Westerholms ambitioner att utmåla oss politiska antagonister som några som njuter av arbetarnas lidande, av död och lemlästning. Det är ett bloggmässigt lågvattenmärke som Westerholm borde fundera över. Vart tog respekten vägen? Eller var det bara en riktigt dålig dag i den Westerholmska vardagen?

Men någon måtta får det väl ändå vara...

Fredrik Antonsson, Kent Persson, Fredrik Lidby, Mary X Jensen, Thomas Böhlmark

Länkar:
Bloggar: Böhlmark, Västros, Holmqwist

Här byter vi kommunchefer som andra byter skjortor...

I Nordmaling är det bestämt Rock´n Roll med socialdemokratiska kommunalrådet Ulla-Maj Andersson. Jösses. På fyra och ett halvt år som kommunstyrelsens ordförande har hon slitit ut tre kommunchefer. Om detta kan man läsa i notis i Dagens Samhälles pappersvariant. De kan bli svårt att rekrytera en ny mot bakgrund av allt som hänt menar oppositionsrådet.

Den med minnet kvar kommer ihåg hur Ulla-Maj Andersson blev betraktad som ett arbetsmiljöproblem och fick flytta ut ur kommunhuset. Den typen av problem tycks hon lösa lätt som en plätt. Med hjälp av kommunstyrelsens personalutskott så sparkar man bråkstaken. Så bygger man en organisation med management by fear och klassisk härskarteknik. Det där med samarbetssvårigheter fick plötsligt en ny dimension. Kan inte de egna sparka ut henne hon skämmer ut hela sitt parti och även oss andra som är folkvalda. Det är som ett skämt alltihop.

Maktfullkomligheten personifierad. Verkligen.

Kommunalråd som arbetsmiljöproblem - min tidigare text där jag funderar lite kring ledarrollen. Då trodde jag faktiskt att hon skulle dra det kortaste strået. Men icke. Man slutar aldrig att förvåna sig. Men är det här verkligen bra för demokratin? Skulle man inte kunna tänka sig att det ska finnas några slags kompetenskrav på personer som toppa listorna. I alla fall så pass att vederbörande ska kunna skilja på vad som är poltik och vad som är tjänstemännens jobb.

Management by fear i Wikipedia.

VK VF


Läs även andra bloggares åsikter om politik, kommunalråd, ledarskap, politisk organisation, management by fear